Abort beskrivs idag som en rättighet för kvinnor. Som om aborträtten tillkom för kvinnors skull, för deras bästa. Men många är de kvinnor som vittnar om den själsliga plåga aborten inneburit för dem. Den skapar sår för livet. Här följer två berättelser av kvinnor som själva kontaktat MRO för att dela med sig av sin historia.
”Han var så fin när han kom ut, med sin långa kropp, fina händer med små fingrar, stängda ögon och med sin tumme i munnen. Jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden och välja min son som jag älskar så högt. Den enda omsorgen jag och min man kunde ge honom var att lägga ner honom i en kista och se honom brinna, och sedan sänka ner den lilla urnan med hans aska i jorden.”
”Egentligen ville jag inte göra abort, jag som alltid har varit emot det, när jag skulle ge mig in i det visste jag absolut att man DÖDAR ETT BARN..ett oskyldigt barn…Jag visste det… Men den största absolut största tanken som fick mig att göra aborten var: ”Det känns bättre att göra abort, döda barnet, än att om 2 år så vill hon/han ha någonting som jag inte kan erbjuda den , det skulle kännas tyngre i hjärtat”!..tyckte vi då…och det lät rimligt , ja visst….”
Dessa kvinnor är inte ensamma om sina upplevelser. Detta är ännu en sida av den fria aborten som det talas mycket tyst om. Det är dags att bryta tystnaden! För alla inblandades skull.
Senaste kommentarer