Skriven den 27/06 2007

Eva pressades till att abortera sitt barn med Downs syndrom. Här följer hennes berättelse, som hon även skickat till alla ledamöter i Sveriges Riksdag.

————-

I början av april skulle jag ha fött en liten pojke. Vi kallade honom Jens. Jens levde tryggt i min mage i 16 veckor innan han miste livet.

Två veckor tidigare hade man gjort en NUPP-undersökning (nackuppklarings-screening) med efterföljande moderkaksprov. Det konstaterades då att Jens hade Downs Syndrom (DS). Min man och jag var oeniga. Jag önskade barnet oavsett omständigheterna, och under dessa två veckor försökte vi att sätta oss in i DS, som vi inte visste mycket om.

Jag kom i ett chocktillstånd. Jag sökte personal inom sjukvården för att få information och upplevde där en generellt negativ hållning gentemot DS. På den svenska Down-föreningen hade man dock en mer positiv hållning. Jag träffade också ett svenskt barn och en dansk vuxen med DS.

Min man trodde inte att vi kunde klara uppgiften med att få ett barn med DS – vi har redan två flickor på två och fyra år. Ju längre tid som gick, ju mer frustrerad blev jag och kristillståndet med lite sömn och mat gjorde mig förvirrad. Jag skiftade hela tiden mening mellan att behålla barnet eller abortera det. På sjukhuset märkte läkarna att jag ville behålla barnet och jag rekommenderades att skjuta upp min underskrift av abortansökan. Efter två veckor utan enighet var jag helt förstörd, allt medan barnet snabbt växte i min mage. Som en sista utväg undersökte jag då möjligheten om bortadoption. Jag var nu helt klar över att jag ville skänka min son livet och överlämna honom till en annan kvinna, som kunde ge honom kärlek och trygghet. Min man tyckte inte att detta var en möjlig lösning. Det var faktiskt inte förrän i det ögonblick då jag svalde tabletten som beslutet fattades. Jag ville spotta ut den och springa från sjukhuset. Om inte min man varit med hade jag gjort det.

Att ta mitt barns liv var det mest fruktansvärda och skrämmande jag gjort. Jag gjorde det som är en omöjlighet för en mor. Att döda sitt barn. Jag kommer aldrig över det. Vi stängde av syretillförsel och näring för vårt lilla barn och lät honom lida en långsam död.

Han var så fin när han kom ut, med sin långa kropp, fina händer med små fingrar, stängda ögon och med sin tumme i munnen. Jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden och välja min son som jag älskar så högt. Den enda omsorgen jag och min man kunde ge honom var att lägga ner honom i en kista och se honom brinna, och sedan sänka ner den lilla urnan med hans aska i jorden.

När man får besked om att man väntar ett barn med DS får man samtidigt en lång lista med mer eller mindre sannolika komplikationer, t ex hjärtfel som kräver operation. I vårt fall visade obduktionen att barnet bortsett från att han hade DS inte hade några andra fel. Hans vitala delar var fina. Biopsin av hjärnan visade inget onormalt. Det enda man kunde konstatera var de förändringar i skelettet som man alltid ser hos foster med DS.

För mig hade efterverkningarna varit mindre om aborten gjorts så pass tidigt att jag inte hade behövt föda fram mitt barn. Jag menar att gränsen för fri abort ska vara 12 veckor och jag är tacksam för att Dansk Etisk Råds fasthållande vid denna gräns. Dessutom menar jag att gravida ska få bättre information om DS, så att man i god tid kan sätta sig in i vad sjukdomen innebär och ta ställning redan innan man får det eventuella beskedet.

Jag menar att gravida ska få möjlighet till rådgivning på sjukhuset. Och utgångspunkten ska då vara en strävan efter att rädda barnet och stödja modern så att hon har möjlighet att träffa det naturliga beslutet; nämligen att välja sitt barn. Jag blev själv erbjuden att tala med en präst, men eftersom jag inte är troende tog jag inte emot erbjudandet. Om jag istället fått möjlighet till samtal med en familjerådgivare på sjukhuset och blivit erbjuden hjälp med adoptionen hade jag fött mitt barn. Om jag fött Jens är jag till och med säker på att varken jag eller min man hade velat ge honom ifrån oss, men älskat honom lika mycket som de andra barnen.

Det är min uppfattning att oavsett vilka förhinder eller orsaker det gäller; ekonomiska, karriärmässiga, att man är ensamstående, psykisk ohälsa, missbruksproblem eller avsaknad av stöd från familj och vänner så krävs det oftast inte mer för att en kvinna ska välja sitt barn än att någon ”tror på henne”. Tror att hon kan bli en bra mamma och att situationen kommer att ordna sig. Jag kan inte tro att någon kvinna önskar att döda sitt lilla barn. Innerst inne önskar hon barnet. När hon väl har det i sina armar älskar hon det. Redan från första ögonblicket är hon beredd att gå genom eld och vatten för det. Att bli förälder är en av de största upplevelserna i livet, och hon kommer att växa med uppgiften.

En abort medför ett stort trauma, som en kvinna aldrig kommer över. Man är märkt för evigt och glömmer det aldrig. En kvinna jag känner berättade att även hon genomgått en abort. Denna kvinna kunde fortfarande inte prata om det som hänt. Hon upplever det som traumatiskt trots att det nu är 20 år sedan. Det ofödda barnet finns alltid i hennes tankar.

Jag menar att det så gott som alltid är psykiskt sundare för kvinnan att föda sitt barn. Jag menar också att det är viktigt att man är klar över vad man står i begrepp att göra mot sitt barn och sig själv före en eventuell abort. Därför är jag för att man visar bilder av aborter. Först då vet man vad en abort är och jag hoppas att detta hjälper mödrar och fäder att behålla sina barn.

Före aborten tittade jag och min man på bilder av aborterade foster i olika åldrar på internetsidan abortnej.se. Vi blev mycket skakade över hur utvecklade fostren var redan vid ett så tidigt skede i graviditeten och vilken behandling de utsätts för.

Jag hade inte kunna föreställa mig hur en abort går till. Jag menar att mitt trauma efter aborten skulle blivit ännu större om jag inte sett bilderna innan. Själva aborten var ju mycket traumatiskt, då jag visste hur stort fostret var och att det möjligtvis led. Men jag är ändå tacksam för att MRO-Människorätt för ofödda har mod att med bilder visa verkligheten.

Man talar om kvinnans rätt till abort, att det är hennes eget val. Men vid en krisgraviditet är aborten oftast inte kvinnans beslut, utan det är omgivningen, mannen, hennes föräldrar och svärföräldrar eller väninnan som ”väljer” hur hon ska handla. Jag menar att de flesta kvinnor innerst inne önskar deras barn. Under graviditeten är man som kvinna mycket sårbar och därmed påverkbar. Hon behöver professionellt stöd för att kunna ta det beslut hon innerst inne önskar.

Idag lägger jag märke till barn med Downs Syndrom och söker kontakt. Jag tänker; ett sånt härligt barn kunde jag själv ha haft.

Eva Åberg
+4533226165
eva.aaberg@privat.dk

 

 

Eva är medborgare i Sverige men är bosatt i Danmark.