Idag sörjer vi mer än 1 000 000 ofödda som dödats genom abort från den fria abortlagens införande 1975 till idag, 30 år senare. Låt oss hålla en tyst minut för alla dessa små människor vars liv kvävdes i dess linda. Vi är tysta i en minut.

Låt mig nu säga något om varför vi har den här sorgemanifestationen. Men låt mig först presentera mig något kort.

Jag heter Mats Selander och arbetar för närvarande som timvikarierande vårdbiträde inom äldreomsorgen. Och det var i vården som jag först kom i kontakt med abortfrågan. Under min lumpentid var jag nämligen plutonsjukvårdare och då ingick praktik på ett sjukhus. Jag praktiserade på Södertälje sjukhus och blev erbjuden att hjälpa till vid aborter. Jag var runt 20 år gammal och hade inte på allvar tänkt igenom abortfrågan. Frågan fullkomligt ”överföll” mig och jag mådde mycket dåligt av att bara vistas i operationssalen där jag såg vakuumaspirations-apparaten – den med vilken man skär sönder och suger ut foster och livmoderkakan. Jag vägrade hjälpa till. Jag upplevde en ångestliknande vanmakt över att befinna mig så nära och ändå inte kunna göra något åt att små människor dödades, nästan som på löpande band. Och när jag pratade med personalen var det tydligt att det inte fanns något utrymme för den typen av känslor jag hade. Jag kommer ihåg en sjuksyster som blev mycket irriterad på mig. Jag skulle inordna mig och inte ställa mina frågor, det var det underförstådda budskapet.

Detta är hur mitt engagemang för de ofödda började. Jag har också ägnat mycket tid och kraft åt både teologi-, filosofi- och etikstudier. Kanske du som lyssnar tänker att det vi gör – visar bilder på aborterade foster – är oförsvarligt. Så låt mig därför ge ett etiskt försvar både till varför vi är kritiska till den fria aborten och varför vi visar dessa bilder.

För det första tror vi att en överväldigande majoritet av aborterna som utförs i Sverige idag är ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är ett övergrepp på försvarslösa, helt utelämnade små människor. Vi har två enkla utgångspunkter: (1) Människovärdesprincipen, som innebär att varje människa har ett lika stort värde som varje annan människa, och att detta värde inte är knutet till vissa egenskaper eller förmågor (som ålder, hälsa, ras, hudfärg, etnicitet, åsikter, sexuell läggning, eller något annat) utan bara till faktumet att ”det är en människa”. Det var människovärdesprincipen. För det andra (2) utgår vi från att människan blir till i och med befruktningen.

Dom här två utgångspunkterna (människovärdesprincipen och att människan blir till i och med befruktningen) leder till slutsatsen ofödda har lika stort människovärde som varje annan människa, född såväl som ofödd. Och att samma skäl som gör det fel att döda en redan född människa, också gör det fel att döda en ofödd människa. Människovärdet är nämligen ograderat och gäller en individ därför att det är en människa. En människa har inte mer människovärde, eller mindre människovärde än någon annan. Alla har vi lika värde helt enkelt därför att vi är människor. Detta är vår enkla utgångspunkt.

Vår andra utgångspunkt är att en människa blir till vid befruktningen. Detta är det många som vill förneka. Men det är ett vetenskapligt och medicinskt faktum. Ett obefruktat ägg är en del av kvinnans kropp och har en begränsad livslängd. En spermie är en del av mannens kropp och dör också efter några dagar. Men ett befruktat ägg är en ny organism, en ny människa, som, om allt får gå som det ska, kommer överleva både kvinnan och mannen. Många verkar tro att ett befruktat ägg, eller ett foster, någon gång längs vägen blir en människa. Men det är helt enkelt inte sant. Du kommer inte från ett befruktat ägg, du har varit ett, du kommer inte från ett foster, du har varit ett, du kommer inte från ett barn, du har varit ett. Detta är bara svårt att förstå för dem som inte vill förstå.

Ingen av dessa två utgångspunkter är konstiga eller extrema. Ändå anses det extremt att kritisera den fria aborten – det, menar vi, är det konstiga,
ja vi menar t o m att det är extremt att inte tro på människovärdesprincipen och att livet börjar vid befruktningen. Vi menar att svensk abortsyn är det extrema i sammanhanget.

Enligt svensk abortsyn saknar foster, yngre än 20 veckor, människovärde. Det finns inget rättsskydd för dem överhuvudtaget. Vi har fridlyst vissa blommor och fåglar. Men det ofödda barnet har inget rättsskydd alls. Det är fredlöst inte fridlyst.

Hur kommer det sig då att gränsen för människovärde har dragits vid 20 fosterveckor, eller vid 22 graviditetsveckor? Svaret som ges är att fostret börjar bli livsdugligt utanför moderlivet efter den tiden. Det vore ju fel att ta ut ett barn från moderlivet då, menar man. Men innan går det bra. Detta är det sk livsduglighetskriteriet.

Det här är inget annat än en godtycklig efterkonstruktion. Den här gränsen flyttas dessutom när sjukvårdens förmåga att ta hand om för tidigt födda ökar. Om sjukvården kan rädda så får vi inte döda, men kan sjukvården inte rädda, ja då går det bra att döda. Det är alltså inte fostrens mänsklighet utan vår tekniska utveckling som avgör vem som har människovärde. Det är absurt och i praktiken ett förnekande av människovärdet.

Men vad händer då med fostret när det är 20 veckor gammalt? Förvandlas det på något sätt?. Går det från att vara en icke- människa till att bli en människa? Svaret är att det inte händer någonting. Fostret fortsätter att tillgodogöra sig näring och syre, såsom det gjort alltsedan befruktningen och som det kommer fortsätta göra till det dör en naturlig död efter en sådär 70-80 år.

Många som förespråkar fri abort har väldigt svårt att svara på frågan om vad fostret är innan vecka 20. Om det inte är en människa, vad är det i så fall?

Kanske någon säger att det är en del av kvinnans kropp. Men faktum är att det handlar om två kroppar. Ja, kvinnan har rätt till sin kropp, men det har även flick- och pojkfoster som är mindre än 20 veckor gamla. Man har rätt att göra vad man vill med sin egen kropp så länge man inte skadar eller dödar någon annans kropp. Men det är just vad en abort gör.

Idag hänger alltså det ofödda barnets människovärde på om det kan klara sig utanför moderns kropp. Det kallas som sagt för livsduglighetskriteriet. Låt mig säga ytterligare något om det. Man säger: Fostret är ju inte livsdugligt! Jag svarar: Jo det är det visst, i sin rätta miljö. Och den miljön är livmodern. Skulle vi flyga dig eller mig till nordpolen och släppa ner oss där och se oss frysa ihjälp efter en timme så skulle det vara fullkomligt absurt att säga: titta de var inte livsdugliga i den där miljön, därför hade vi rätt att transportera dem till den där miljön och se dem dö.

Att ta ut fostret ur livmodern och rättfärdiga detta med argumentet att fostret ju inte klarar sig utanför är inget annat än förakt för svaghet. Det är detsamma som att säga: ”Du är för svag för att ha rätt att leva.” Du är för beroende, och just ditt beroende av andra gör dig värdelös. Kan du inte ta hand om dig själv får vi döda dig. Det är som att svälta ihjäl en ettåring med motivationen att ”du klarar ju inte av att skaffa föda själv, så därför har jag rätt att svälta ihjäl dig”. Det är att knyta mänskliga rättigheter till en förmåga som tillhör en senare del av det mänskliga livet. Det är att kräva att en förmåga endast födda har, är nödvändig för mänskliga rättigheter. Detta är faktiskt inget annat än den värsta form av åldersrasism.

Låt mig dessutom vända på steken. Vi borde tänka precis tvärt om när det gäller livsduglighet. Det är ju när fostret har en rimlig chans att klara sig utanför moderlivet (alltså efter vecka 25 ungefär) som det skulle kunna vara mer okej att ta ut fostret. Innan dess borde det vara ännu mer fel att ta ut fostret, just därför att det inte klarar sig utanför moderlivet. Det tänkande rimmar mycket bättre med människovärdesprincipen.

Detta visar att själva syftet med aborten faktiskt är att döda. Själva poängen är inte i första hand att avbryta graviditeten, utan att döda fostret. Ett tankeexperiment kan hjälpa oss att se detta. Tänk om det fanns artificiella livmödrar till vilka man kunde transportera varje oönskat foster, för att de där skulle kunna fortsätta växa och sedan, efter fullgången graviditetstid, kopplas ur den artificiella livmodern. I så fall skulle varje abort inte döda fostret utan endast avbryta graviditeten genom att förflytta fostret från moderns livmoder till den artificiella livmodern. Det vore att respektera fostrets människovärde och samtidigt ge kvinnan det abortförespråkarna kallar ”kvinnans rätt till sin kropp”. Hur många par skulle föredra en sådan lösning? Inte särskilt många, eftersom det inte handlar om själva graviditeten, utan om det faktum att man inte önskar att barnet ska existera. Man vill ta bort barnet. Man vill att det ska försvinna.

Många verkar tro att en abort liksom spelar filmen baklänges. Man vill helt enkelt trolla bort barnet. Men det går inte att trolla bort barn. Man kan bara göra två saker med ett ofött barn – föda det eller döda det. Men trolla bort det går inte. Det är bl a därför vi står här med dessa hemska, men medicinskt helt korrekta bilder. Detta är vad som händer med ofödda. De dödas, ofta lemlästas de, ibland t o m föds de ut för att sedan lämnas för att dö i en rondskål. Och detta sker vi Sverige, ett land som berömmer sig av att stå för mänskliga rättigheter och rättvisa.

Vi har två syften med att visa dessa bilder: Dels vill vi visa att ofödda är verkliga små människor. Dels vill vi visa att en abort är dödligt våld mot dessa små människor. För många har abort blivit en abstraktion, ett etiskt diskussionsämne, en teoretisk eller politisk fråga – inte sällan är det så för många män, även män vars kvinnor genomgått en abort. Men abort är inte en abstraktion – inte för de kvinnor som gått igenom en, inte för de män som är känslomässigt närvarande, och inte heller för de foster som bara tilläts leva några veckor. Och med dessa bilder vill vi visa hur en abort ser ut från de svagastes sida.

Vi vet att dessa bilder upprör. Och det är faktiskt något av poängen. Vi är nämligen själva upprörda. Inte över bilderna i sig, utan över den verklighet som bilderna visar. Här vill jag fråga dig som tycker att vi är dumma i huvudet några saker. Försök svara ärligt på dessa frågor. Om nu fri abort är en sådan självklar rättighet hur kommer det sig att dessa bilderna är så upprörande? Själv har jag aldrig blivit upprörd när någon visar en mänsklig rättighet utförd i praktiken. Om abort är en mänsklig rättighet (som vissa i Sveriges riksdag menar) varför blir du upprörd över att vi visar resultatet av denna rättighet? Om nu fri abort är en så bra idé, varför blir du så arg för att vi visar hur det ser ut? Jag ber dig bara vara ärlig. Antingen är fri abort en bra idé och då ska man inte behöva blunda för hur det ser ut. Eller så är fri abort inte en så bra idé och då hjälper dessa bilder oss att förstå varför.

Kanske någon invänder: ”Men alla de kvinnor, och män som gått igenom en abortsituation och mår dåligt av det. De kommer ju inte direkt må bättre av att se sådana här bilder. Ni är ju helt hjärtlösa som visar sånt här.” Nej, vi är inte hjärtlösa. Men våra hjärtan berörs mer av att ofödda små människor dödas än över att de som tillåter detta att ske mår dåligt av att se vad de gjort. Vi är medvetna om att det här finns de som kommer i kläm. Kanske särskilt unga kvinnor, som av alla, föräldrar, killen ifråga, kompisar, skola och så vidare uppmanas att göra abort för annars ”förstör man sitt liv”, ”är dum i huvudet”, ”är oansvarig” eller nåt liknande. För dessa unga tjejer är aborten sällan fri, utan något de känt sig tvingade till. För dig som gått igenom något sådant vill jag bara säga detta: Det är du, mer än någon annan som kommer att bära smärtan över det som hänt, men du är mer av ett offer än förövare. Alla de som borde ha välkomnat ett nytt liv svek och förordade dödligt våld istället för livsbejakande omsorg. Du kommer bära på skuldkänslorna, kanske mer än någon annan, men din del i skulden är liten.

Men inte ens för dig som har gått igenom en abort är lösningen att fortsätta blunda för det som hänt. Verklig bearbetning måste ta sin utgångspunkt i sanningen. Förnekanden och rationaliseringar leder aldrig till verkligt helande. Som en kvinna sa när hon sett en bild på ett aborterat foster: Efter min abort blev mitt känsloliv stumt, men när jag såg den där bilden började jag känna igen.”

Vårt syfte är inte att fördöma människor – vi fördömer aborthandlingen. Vi vet att många har känt sig pressade till abort, vi vet att många upplever att de lurats in i en abort. Men vi vet också att det finns många – alltför många – som vet vad en aborthandling är, och som fortfarande föredrar dödligt våld mot ofödda som är oönskade. Vi vet att hela skalan av ansvar finns, och vår uppgift är inte att sortera människor i olika skuldfack. Vi ser det som vår uppgift att helt enkelt visa sanningen om vad som sker med fostret i en abort. Och vi hoppas att detta ska beröra alla som fortfarande har ett fungerande samvete. Vi vädjar: stoppa dödandet av ofödda. Var med och skapa en livets kultur. Låt oss sluta lösa sociala problem med dödligt våld mot ofödda människor. Vi måste kunna bättre än så. Vi måste kunna lösa sociala problem med humana icke-vålds lösningar som respekterar varje människas oändliga värde.

Mats Selander, 2 juli 2005, Sergels torg, Stockholm