Här följer personliga berättelser av kvinnor och män om deras smärtsamma erfarenheter av abort. Har du själv gjort liknande erfarenheter? Hör gärna av dig till oss med din berättelse så lägger vi ut den här. Maila till info@abortnej.se.
—
Jag fick veta att jag var gravid i februari 2005, då låg jag på Huddinge Sjukhus efter ett självmordsförsök. När jag fick veta det så rasade allt – ännu mer. Jag kan inte föda ett barn, tänkte jag. Jag ville inte ha barn. Jag mådde så dåligt och alla pressade mig till abort, speciellt pappan till barnet. Beställde en tid för abort, gick till kurator, fick piller som jag skulle ta innan aborten. MEN.. natten till dagen då aborten skulle ske så kunde jag ingenting annat än att gråta. Jag vill inte döda ett barn, aldrig i livet. Så jag behöll henne trots min unga ålder. Och det är nog det bästa valet jag någonsin gjort. Hon föddes den 29:e September 2005 och nu är hon 5½ månad gammal. Hon är min ögonsten och jag vågar inte ens tänka tanken på att jag nästan höll på att genomgå en abort.
Emmi förlöstes med akut kejsarsnitt dagen före BF på grund av en extra vävnad på moderkakan som släppt och låg i vägen för att kunna föda vaginalt. Skulle jag bli gravid nu så skulle jag inte få föda barnet då man ska vänta ett X antal månader efter ett kejsarsnitt, därför tänker jag skydda mig och sätta in en P-Stav. För aldrig att jag skulle gå med på en abort, inte ens om det skulle innebära dödsrisk för mig.
Just nu ligger Emmi på golvet och försöker krypa.. jag kan ingenting annat än att le och vara glad för att hon finns i mitt liv!
Nina och Emmi Westman
—
Nedan följer tre berättelser hämtade från den tyska abortrådgivningsorganistionen Die Birke. Det är män som berättar.
Då vi kom tillbaka hem efter abortingreppet blev jag plötsligt medveten om vad vi hade gjort: vi hade dödat vårt barn, mördat vårt eget barn. Det var som om fjäll föll från mina ögon, plötsligt såg jag helt klart vad vi hade gjort: dödat vårt eget kött och blod. Innan pratades det, allt var så teoretiskt. Men i det ögonblicket det var över, kom realiteten, sanningen, som var starkare än alla ”på-förhand-överläggningar”. Vår relation tog egentligen slut då. Inombords fanns ett stort sår. Vi fortsatte att vara tillsammans ytterligare några månader, men det blev allt svårare och avståndet mellan oss växte. Inom oss var det ”slut” för länge sedan.
Som jag ser det idag borde abort förbjudas. Aborter är något fullständigt onaturligt. Ingen skall tro att man kan gå emot själva naturen utan att det får allvarliga följder. Jag har själv upplevt detta. Om denna berättelse kunnat hjälpa någon obeslutsam att besluta sig för att välja sitt barn, så skulle det glädja mig oerhört. Det vore min önskan för var och en det berör.
Anonym
—
Min fru och jag har tre barn, hon blev genom en ‘olyckshändelse’ åter gravid men ville inte ha det här barnet. Hon berättade för mig att hon ville avbryta graviditeten och undrade om jag hade något principiellt emot det. Idiotiskt nog var jag så upptagen av att skaffa mig nytt jobb, så jag hade inte riktigt tagit in i mitt sinne vad det handlade om. Då jag körde henne till sjukhuset, blev jag under tiden plågsamt medveten om att vi var på väg att göra något fel. Vi hade god ekonomi och inga bekymmer, men jag var så indoktrinerad (”hennes val” etc.) att jag ingenting sa.
Efteråt blev det än värre, då jag för mig själv fick erkänna att vi hade samarbetat för att döda vårt fjärde barn. 424 Euro. Jag var bestört – vi betalade för att får vårt eget barn bragt om livet. Den 22 december 2004. Följande månad försökte jag bearbeta och få distans till det hela, men min grundupplevelse av det hela förblev oförändrad. Jag kände starkt att vi skulle ha tagit emot vårt barn, och att vi lättvindigt hade offrat ett liv. Under tiden uppsökte jag även en psykoterapeut, något som jag tidigare inte hade kunnat tänka mig.
Emotionellt pendlade jag fram och tillbaka när det gäller upplevelsen av min fru. Ibland älskar jag henne hett och innerligt, ibland tänker jag att jag ligger jämte en varelse som vände sig mot vårt barn av futtiga och ytliga skäl.
En familjefar
—
24-årige Kai befann sig i sjunde himlen. Hans flickvän Michaela var gravid! Full av stolthet betraktade han ultraljudsbilden av sitt barn och gladdes åt sin fadersroll. Deras ekonomiska situation var god och det fanns alls ingen grund till annat än glädje – trodde åtminstone Kai – ända tills Michaela utan Kais vetande och medgivande lät abortera deras gemensamma baby. Många år senare skriver Kai:
“Det blev aldrig normalt igen. Efter ett halvår skildes vi. Vi kunde knappt mötas, långt mindre beröra varandra. Idag vet jag, att jag dog med mitt barn. Jag går fortfarande i behandling. Jag har fruktansvärda mardrömmar. Jag ser hur mitt barn, i min dåvarande flickväns livmoder, sträcker armarna efter mig, ropar, och hur det blir sönderslitet av vakuumsugen. Jag ser blicken som frågar hur jag kunde tillåta det. Det enda som blev kvar hos mig var ultraljudsbilden.
Kai
Senaste kommentarer