Vi fick precis en liten flicka. Förlossning gick inte enligt drömscenario, tvärtom. Jag fick en infektion och efter att jag hade haft hög feber i många timmar började barnet må riktigt dåligt. Till slut blev det akut kejsarsnitt. Vid sådana tillfällen trycker man på en knapp i förlossningsrummet som utlöser larmet på flera olika avdelningar i sjukhuset. Sedan springer man med mamma liggande på sängen från Förlossningsavdelningen till operationssalen, i korridoren ansluter sig redan personalen som fixar och donar… Narkosläkare är redan på plats innan mamman anländer. Sedan tar det fyra minuter från när mamma läggs på sängen i operationssalen tills barnet är ute. Tio läkare, sjuksköterskor och övrig personal… En oerhört väloljad maskin, alla vet sin plats, alla vet vad de ska göra. Vilka resurser det krävs! När man öppnade mig, var en barnläkare där för att kasta sig in och rädda mitt barn som vid den punkten var mycket illa däran.
Efter operationen hamnade vi på neonatalavdelning som huvudsakligen tar hand om för tidigt födda barn. Väggarna på den avdelningen är klädda med tackbrev från föräldrarna vars barn blev räddade där. Många, många bevis på personalen kapacitet och teknikens möjligheter. Minsta barnet som beskrevs i ett av de brev var drygt 500 g vid födseln! Än en gång – vilka resurser! Olika sorters kuvöser, slangar, mätare, kopplingar, utrustning för andning, för puls och uppföljning. Alla är hela tiden redo för en ny livräddningssituation, för en ny kris, ett nytt fall. Personalen på avdelning är änglar, utrustningen är av högsta klass.
Samtidigt på samma sjukhus, bara på andra sidan av byggnaden ligger andra barn – överlevare efter en sen abort. De läggs i rondskål eller i ett bäcken och andas kanske 5-15 minuter innan de dör. Det är inte ovanligt, en fjärdedel av barn aborterade efter vecka 16-17 lever en kortare eller längre stund.
Jag tänker på att lagstiftningen som är avsedd att skydda barnet här har misslyckats så totalt. Den lagstiftningen ser inte alla barns människovärde utan betraktar barnet genom prismat av dess föräldrarnas viljan och önskan. Vill föräldrarna rädda sitt barn – då läggs det enorma resurser och krafter på att rädda barnet. Vill föräldrarna döda sitt barn – då lämnar man barnet att självdö, och inte ens smärtlindring tillåts. Men det är fortfarande barn! Skillnaden ligger inte hos barnen. Samma lilla småtting som ligger och kämpar för livet i en kuvös omringad av omtänksam personal och föräldrar som ber om mirakel och barnets överlevnad – samma barn skulle kunna ligga i en rondskål överlämnat att dö utan någon som håller det i handen de sista fruktansvärda minuterna av dess liv… Samma barn, skillnaden ligger i föräldrarnas önskan att ha barn! Säger verkligen barnkonventionen att det bara är barn till föräldrar som vill ha barn som förtjänar mänskliga rättigheter? Säger verkligen barnkonventionen att barn till föräldrar som inte vill ha barn inte förtjänar något skydd? Varför en sådan fruktansvärd uppdelning? Skulle samma regler gälla hela barnets liv skulle de föräldrar som vill slå sina barn kunna göra det – eftersom barnets människovärde inte skulle ligga hos barnet självt utan bero på föräldrarnas vilja…
MS
Senaste kommentarer