I 40 år har Sverige nu haft en lag om fri abort upp till den 18:e graviditetsveckan. Med stöd av svensk lag har under denna tid över 1 360 000 små människor dödats i moderlivet. Det är en ohyggligt stor siffra och en verklighet som är svår att ta in. Det är ett dödande som aldrig skapar rubriker annat än när någon protesterar mot det. Även jag som har varit engagerad länge i MRO och i abortfrågan tvivlar ibland: Är det verkligen möjligt att vårt samhälle blundar för ett så pass storskaligt och ständigt pågående dödande av människoliv? Vi abortmotståndare är ju ändå så få, tänk om det är vi som har fel?
Vilka är då de alternativa föreställningarna om abort som skulle kunna rättfärdiga tystnaden? Jag ser fyra stycken:
1. Det som dör i magen, det lilla fostret, är ingen människa
2. Det är en människa som dör men dess intressen väger lättare än moderns
3. Fostret är en människa i vardande
4. Vi har egentligen ingen aning om när människan blir till och har därför ingen rätt att tvinga modern att behålla ”det”
Alternativ nr 4 talar till den sekulära människan som tror att det endast är av religiösa skäl som människor tar avstånd från aborter. Alla frågor om någots natur, så kallade ontologiska frågor, är egentligen omöjliga att besvara utifrån förnuft och vetenskap och en sekulär stat kan därför inte förbjuda aborter. Men problemet med denna hållning är att ingen vid sina sinnens fulla bruk ifrågasätter femåringens mänskliga natur. Vår lagstiftning grundar sig vidare på människovärdet. Så åtminstone i praktiken erkänner vårt samhälle existensen av en mänsklig natur. Frågan är därför när denna uppstår, inte om den överhuvudtaget existerar. Dagens abortlagstiftning sätter en definitiv gräns för abort efter den 22:a veckan. Efter denna tidpunkt är den lilla varelsen i mammans mage en egen skyddsvärd individ. Alternativ nr 4 faller samman.
Alternativ nr 3 säger att det lilla fostret har ett växande människovärde. Denna uppfattning säger i sig själv ingenting om fostrets människovärde vid varje ögonblick under graviditeten och inte heller vad som avgör människovärdet (ålder, funktioner eller vad?). I praktiken blir det lagstiftningen som avgör. Det är därför en principlös hållning som helt saknar en vägledande funktion.
Alternativ nr 2 menar alltså att mammans intressen väger högre än intresset att få leva hos den den lilla människan som växer i mammans mage. Här handlar det inte så mycket om att faktiskt väga intressen mot varandra, exempelvis mammans intresse att kunna fortsätta sina studier mot fostrets intresse att få leva. Det är svårt att se att en sådan jämförelse mer än ytterst sällan skulle tala till mammans fördel. Nej, snarare handlar denna uppfattning om att fostret överhuvudtaget inte kan göra anspråk på att få sina intressen tillgodosedda. Det befinner sig inuti kvinnan på hennes nåder. Men denna hållning har orimliga konsekvenser. En är att även dagens abortlagstiftning kränker kvinnans rätt till sin kropp. Kvinnan borde, med denna hållning, ha rätt till abort under hela graviditeten. Eller åtminstone rätt att få fostret förlöst när som helst. Men inte bara det. Hon skulle även efter förlossningen inte ha några skyldigheter mot sitt barn. Men detta kan jag omöjligen tro på. Alternativet faller på sin egen orimlighet.
Slutligen menar alltså alternativ nr 1 att det lilla fostret som dödas inte är en människa. Men om det inte är en människa, vad är det då som lever i mammans mage? Det har en människas DNA, det ser ut som en liten människa (se våra bilder) och de medicinska och biologiska vetenskaperna har alltid lärt att människans existens inleds vid befruktningen. Nog verkar väldigt mycket tala för att den lilla varelsen i mammans mage inte är något annan än en människa?
Så när känslor av tvivel sätter in får jag börja resonera med mig själv och tänka i ovanstående banor. Dimridåerna brukar då allt som oftast skingra sig. Den otäcka, närmast otänkbara, sanningen består: vi lever i ett land som på rutin dödar över 100 människor varje dag.
/Pelle
Senaste kommentarer