Skriven den 13/03 2014

Polisen – de har det inte lätt

”De här människorna menar att yttrandefriheten bara gäller dem själva, inte er.”

”De hatar oss lika mycket som de hatar er”.

Reflektionen kom från en av de poliser som skyddade oss vid den demonstration vi lördags höll på Drottningtorget i Göteborg. Vi blev som många gånger tidigare överfallna, och våra banderoller utsatta för skadegörelse. Polisen berättade om sina erfarenheter av den kategori aktivister som attackerade oss. I kontakterna med dem blir de regelmässigt och falskeligen anklagade för maktmissbruk och rättsövergrepp.

Vi har en ung generation som talar mycket om tolerans och rättigheter, och som skriker högt om kränkningar till höger och vänster. Men när det gäller människor som inte delar deras åsikter kan de vara så intoleranta att man blir mörkrädd. Och för polismakten, och andra ordningar i samhället som finns där för att skydda alla medborgares rättigheter, har man ingen som helst respekt.

Yttrandefriheten – den ska vi ta vara på

Många av dem som hade den goda smaken att uttrycka sina åsikter i ord istället för med nävarna, frågade också med upprörda röster vad vi hade för rätt att stå där. Jaa du… senast jag kollade hade vi yttrande- och demonstrationsfrihet i Sverige.

Vi går vidare, stärkta av erfarenheten. Vi lappade ihop våra banderoller och fick upp dem igen och genomförde vår demonstration. Med polisens hjälp. Det blev en bekräftelse både inåt och utåt att vi har all rätt att stå där och att vi kan och får praktisera våra medborgerliga rättigheter i Sverige. Jag är – faktiskt – varm om hjärtat efter lördagens kalabalik.

En man med utländsk bakgrund kom fram till oss uttryckte på bruten svenska, med en nick åt våra bilder, att dessa barn inte har någon som talar för dem. Vi var överens om att vi måste höja våra röster å deras vägnar. Det är ju precis det allt handlar om – vi ska tala för dem som inte har någon röst. Jag vill bara uppmuntra dig som vill arbeta för livet att ta var på din yttrandefrihet. Vi har tack och lov inga av de begränsningar av yttrandefriheten som förekommer i diktaturer. Denna underbara gåva, demokrati, måste vi förvalta. Låt ingen skrämma dig till tystnad.

Abortfrågan – den angår oss alla

Några kvinnor i femtioårsåldern var väldigt upprörda och förstod inte hur vi kunde stå där och protestera mot något som kvinnor kämpat för. På internationella kvinnodagen. Ord kan inte beskriva det tragiska, sjuka, rent ut sagt vidriga i att abort nu allmänt betraktas som en kvinnlig rättighet. Att detta massdödande, detta yttersta förakt för allt vad liv, människovärde och moderskap heter kan försvaras av kvinnor – det är en skam.

Några feministiska besserwissrar (besserwisserinen?) gick runt vår formation och skrek: ”Handuppräckning! Hur många av er har varit gravida!”. Man kunde ju lika gärna ha frågat: ”Handuppräckning! Hur många av er har legat i mammas mage?” (=alla). Eller: ”Handuppräckning! Vilka av er hade kunnat fått ert liv avslutat i mammas mage?” (=majoriteten av oss, vi som är födda efter den fria abortens införande 1975). Alla har vi varit små och i behov av skydd. Alla vi som lever, lever på grund av att våra mödrar valde livet.

Är detta så svårt att förstå egentligen?

Annette Westöö