Nasrin Sjögren kallade sig i ett tidigare inlägg ”den motvillige abortmotståndaren”. Jag har också varit motståndare men ovillig att agera. Redan under min tid som ung student i Stockholm var jag medlem i en grupp mot abort som bildades av några teolog- och socionomstudenter – RÅDO, Rum åt de ofödda. Trots en del motstånd infördes 1975 en mycket liberal abortlag, fri abort fram till vecka 18. Sedan dess har mer än 1,3 miljoner ofödda människor dödats genom abort.
Efter avslutade studier flyttade jag till annan ort och mitt intresse upptogs av annat. Därefter har jag då och då blivit påmind om allvaret i denna obehagliga verklighet som stört mig. Jag minns någon organisation mot abort som bildades i Borås men som senare upplöstes. Hur det gick med RÅDO har jag inte följt upp. Så kom Ja till livet.
Teoretiskt sett har jag varit mot abort så snart jag blev vuxen nog att känna till att abort förekom. Men praktiskt sett har jag inte handlat efter den insikten. Det har funnits inom mig en känsla av obehag, men jag har inte släppt fram den. Jag tror många känner igen sig i min erfarenhet. Man vet, men väljer att blunda.
Så sent som 2004 fick jag en ny chans. En verklig t stor nåd, upplever jag, att jag blev inbjuden av Mats Selander till ett möte i Göteborg där Gregg Cunningham från USA visade en film med pågående abort, så hemskt och hjärtskärande att se, man vill blunda, men jag tvingade mig att se. En annan film visade hur CBR, Center for Bioethical Reform arbetar i USA. Genom att med bilder visa den hemska verkligheten om abortdöden, har många påverkats och oföddas liv räddats. Jag antog utmaningen direkt: Detta vill jag vara med och göra! Och jag är så tacksam att jag därefter haft förmånen att delta i tysta demonstrationer där bilderna talat, i Göteborg, Borås, Jönköping, Markaryd och Växjö. Vi har mött motstånd men också tacksamma kommentarer. Många värdefulla
samtal. Var med du också i kampen för dessa små människoliv!
Gullan Malmquist
Senaste kommentarer