Här vill jag dela med mig av en berättelse som en av mina bloggande vänner berättat. Det handlar om ett samtal mellan en läkare och en patient. Så här utspelade sig det hela:
En ung kvinna var fast bestämd. Hon skulle göra abort eftersom ett barn inte passade in just då, vare sig praktiskt, ekonomiskt eller känslomässigt.
Jag frågade:
”Är du helt säker, du kan nämligen inte ångra dig? ”
Hon svarade med ett ansträngt ansiktsuttryck att hon hade bestämt sig.
Jag sa då:
”Jag kan ta ett ultraljud, har du sett ditt foster?”
Det hade hon inte. Jag frågade:
”Vill du se?”
Efter en stunds tystnad sa hon ett svagt ”ja!”
Jag ordnade ultraljudet och den unga kvinnan fick se sitt foster i sin egen mage på TV skärmen. Fostret rörde på sig. Då ägde en märkbar förändring rum hos kvinnan:
”Är det mitt barn?”
Jag svarade: ”Javisst!”
Kvinnan replikerade: ”Det barnet ska jag föda!”
Läkaren berättar:
”Barnet har sedan det ögonblicket varit det allra viktigaste i kvinnans liv. Hela hennes liv handlar om detta barn. När du träffar barnet möter du ett barn som strålar och en mamma som skiner som solen. Kvinnan fick hjälp i elfte timmen med att inte göra det som kunde ha blivit hennes största misstag.”
Min reflektion: vilken föredömlig läkare! Så många liv som skulle kunna räddas om de som överväger abort i vården möttes av en sådan livsbejakande attityd!
Gullan Malmquist
Senaste kommentarer