MRO har aldrig haft något överflöd på volontärer. Vi är en mycket liten organisation. En del vänder det emot oss. Titta så få de är! Det där är bara en handfull extremister. Vem lyssnar på dem? De som säger så ska veta detta: Man behöver inte vara många för att, med det gängse svengelska uttrycket, göra skillnad. MRO har under de år vi existerat som organisation med ett minimum av resurser och manskap fått ett mycket stort genomslag i svensk media.
Men visst – vi blir gärna fler. Det är många som delar våra uppfattningar, men få som gör praktiska insatser. Många uppmuntrar oss när vi ska demonstrera men det är inte många som kommer dit och faktiskt håller i en pinne.
Det är ingen hemlighet att en stor del av våra sympatisörer oss är kristna, och vi kristna uttrycker oss gärna lite fromt. ”Vi har olika kallelser” säger många kristna t.ex. Jo, visst har vi det. Tänk er diskussionen vid matbordet hemma:
– Älskling, skulle du kunna ta ut soporna? Jag måste springa ner i tvättstugan och hämta tvätten.
– Nej, tyvärr. Det är inte min kallelse. Jag är kallad att be och tänka.
Okej, det var en överdrift. Men lite så är det. Jag tror också att Gud har gett oss människor olika uppgifter, och att vi inom samma område kan ha betoningen på olika saker. Somliga är bedjare, somliga tänkare, somliga görare, somliga underlättare, somliga organisatörer. Och jag menar inte att alla abortmotståndare absolut måste ställa sig på ett torg med en banderoll, eller ens att det alltid är det optimala sättet. Men alla som sympatiserar med MRO torde vara överens om att det finns ett grovjobb som måste göras, ett jobb som alla måste ta del i. Det funkar inte att alla ber och skriver insändare istället. Då blir inte det här jobbet gjort.
En annan aspekt är feghet. Jag tror att vi egentligen är ganska harhjärtade allihop, vi människor. Jag är själv en feg krake. Och som sådan vet jag att man ibland frestas dölja sin rädsla med lite andlig fernissa: Vad fint att ni demonstrerar! Verkligen. Jag är med er i anden!! Min poäng är inte att alla som väljer ett annat arbetssätt än MRO är fega, utan jag noterar bara att den här typen av frestelse existerar. Vi måste fortsätta uppmuntra varandra att stå upp för det som är rätt och riktigt även om det är obekvämt, för annars krymper vi och blir bleka kopior av det vi var ämnade till.
Jonatan Lejonhjärta uttryckte det ju så bra:
Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.
PS. Låt mig förekomma vän av ordning som invänder att citatet tycks koppla personens människovärde till hennes handlingar: Det är ett poetiskt uttryck, okej?
Senaste kommentarer