Välkomna till det första inlägget på denna blogg! Som ni med största sannolikhet redan har gissat är detta alltså Människorätt för ofödda:s blogg. Vad vi står för och hur vi tänker kan ni få en rätt bra uppfattning om genom att läsa de olika artiklar som ligger uppe sedan tidigare på denna hemsida.
En presentation kan väl vara lämplig när jag ändå skriver här för första gången? Eftersom många som jag har diskuterat med i abortfrågan tenderar att vara oerhört intresserade av ens personliga erfarenheter kan jag börja med det. Själv anser jag att det är önskvärt att klara av att hålla isär sak och person. Men en kvalificerad gissning är att detta kommer att dyka upp som en frågeställning. Snarare förr än senare. Så låt oss få det avklarat redan nu. Tre graviditeter har jag hunnit med hittills. I tur och ordning har de utmynnat i en medicinsk abort, ett missfall och ett levande fött barn.
Abort? Undrar vän av ordning. Hur kommer det då sig att jag skriver här? Svaret är att jag vid tiden för min abort inte tillräckligt hade tänkt igenom min ståndpunkt i frågan. Den hållning jag ändå hade var en produkt av dels den extremt abortliberala attityd vi har i Sverige, dels av min dåvarande livsfilosofi som djurrättsaktivist. Det gjorde att jag ansåg att aborter var ett nödvändigt ont och att kvinnans rätt till sin kropp var en oerhört viktig princip. Samtidigt hade jag en direkt avvisande känslomässig inställning till aborter. Sakligt ansåg jag att alla varelser som i någon mån kunde misstänkas uppleva någonting också hade rätt till sitt eget liv. Konkret hade jag svårt att se hur jag skulle kunna döda mitt eget nyblivna barn om det hade kommit längre i utvecklingen än de räkor som jag vägrade äta av djuretiska skäl.
När jag väl blev gravid hamnade jag i vad som närmast kan liknas vid ett chocktillstånd. Mina känslor talade unisont för att behålla barnet. Men hur jag än vände och vred på saken, kände jag inte att jag ”kunde” behålla det. Den långa listan för att göra abort gav inte den korta listan för att behålla barnet någon chans. Dessutom var det bråttom med ett beslut om jag alls skulle kunna komma undan inför mig själv med att göra abort. Den lilla utvecklades ju med en oerhörd fart medan jag funderade. En vecka efter graviditetsbeskedet och knappt två veckor efter utebliven mens var det klart. Jag hade svalt giftet som skulle döda barnet. Det skedde i rummet hos en barnmorska på Södersjukhuset. Barnafadern satt bredvid mig och manade mig att vara stark och ta tabletterna när jag tvekade med dem i handen.
Aborten lämnade mig inte i fred efteråt. Jag plågades av skuldkänslor, sorg, skam och ångest. Utåt gjorde jag vad jag kunde för att inte visa hur jag mådde. Det kändes inte som att jag skulle kunna möta någon förståelse från omvärlden. Dessutom var jag feminist och som sådan kunde jag inte gärna bidra till att ifrågasätta aborträtten. Tiden gick och månaderna blev år. Omkring fem år efteråt mötte jag en genomtänkt abortmotståndare för första gången. Hans inställning i abortfrågan provocerade mig. Efter många och timslånga samtal där jag gjorde vad jag kunde för att förklara för honom varför han hade fel, hände någonting jag inte hade räknat med. Han övertygade mig i stället. Till slut fann jag inga fler motargument mot hans argument. Om jag på allvar hävdade alla människors lika värde och rätt till liv, kunde jag inte samtidigt utesluta de ofödda. Det var en omtumlande insikt. Processen från abortliberal till försvarare av oföddas människovärde var besvärlig. När jag dessutom började våga stå för min ändrade position blev det även smärtsamt. Den kostade mig mitt partipolitiska engagemang på vänsterkanten, flertalet vänner och bekanta (som sa upp kontakten) samt den allmänna trygghetskänslan i att vara ”normal” i en så pass infekterad fråga som detta är.
Där har ni en del av min historia kring hur det gick till när jag blev människorättsaktivist med speciellt fokus på ofödda människor. För att detta fortfarande ska kunna passera som ett blogginlägg och inte en bok avslutar jag här för denna gång. På återseende!
Nasrin Sjögren
Taleskvinna för MRO
Senaste kommentarer