Mitt aktiva engagemang för de ofödda började för omkring fyra år sedan. Det kom som en direkt konsekvens av att jag började omfamna människovärdesprincipen. Den absoluta majoriteten västerlänningar ställer sig bakom den principen. Såväl FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som Europadeklarationen, bygger på människovärdesprincipen. Enkelt uttryckt går den ut på att alla som är tillhöriga arten Homo sapiens sapiens har en grundläggande och inneboende rätt till liv. Föga kontroversiellt, enligt de allra flesta människor. Det är på den grund de västerländska civilisationerna vilar.
Biologivetenskapen har samtidigt för länge sedan klarlagt att startpunkten för när en ny människa blir till, är vid befruktningen. Det vill säga, när kvinnans ägg och mannens spermie smälter samman till en enhet. Från och med det ögonblicket påbörjas den process som sedan fortgår genom resten av en människans liv, fram till dess att hon eller han dör på sin ålders höst. Detta är alltså objektiva fakta: en ny unik människa påbörjar sitt liv vid befruktningen.
Så, vad händer om man lägger ihop människovärdesprincipen med det biologivetenskapen har påvisat som objektiva fakta (beträffande när en ny människa blir till)? Det torde bara finnas ett svar på den frågan. Nämligen att det är fel att döda ofödda människor. Eftersom varje abort innebär att man, med uppsåt, dödar en människa. Det ser varje välfungerande människa, med genomsnittlig intelligens och ärligt uppsåt.
Av någon besynnerlig anledning, tycks detta inte vara fallet i Sverige. Här anklagas människorättsaktivister för att vara obehagliga mörkermänniskor och hatiska fanatiker. Det är allvarliga anklagelser. Ofta får försvarare av människovärdet även höra att de använder sig av missledande propaganda, när de presenterar de allmängiltiga och tillgängliga fakta som togs upp ovan. Precis samma information som presenteras för lyckliga blivande föräldrar, för övrigt. Abortliberalerna beskyller människorättsaktivister för att vara fientliga på en rad punkter. Kvinnofientliga. Sexualfientliga. Barnfientliga. Livsfientliga. Ja, så där, i största allmänhet. Okunniga, bakåsträvare och antidemokrater, förekommer som anklagelser också.
Det är alltså vare sig tacksamt, angenämt eller på något annat vis behagligt att stå upp för ofödda människors rätt till liv. Sanningen att säga, skulle undertecknad gladeligen slippa vara abortmotståndare. Det skulle frigöra otroliga mängder tid, energi och arbete. Sådant som skulle kunna användas till roligare och enklare uppgifter.
Så jag försöker få svar. Från abortliberalerna. Fråga vad det är de vet, som jag inte har fått veta. Vilken hemlig kunskap de besitter, som så självklart omkullkastar biologivetenskapens definition av vem som är människa. På vilket vis ofödda kan undantas från människovärdesprinicipen. Hittills har jag inte fått det svaret.
Däremot har jag fått höra en hel del annat. Rena påhitt. Som att den ofödda inte är vid liv. Vissa sträcker sig så långt som att påstå att människolivet inte börjar förrän vid födelsen. Vad de inte tycks kunna förklara i samband med detta, är varför vi i sådana fall måste ta död på detta icke-liv? Det kan ju tyckas vara en självmotsägelse. Men vad vet väl jag?
Ytterligare andra menar att tekniken får avgöra vem som är människa. Det skulle innebära att en oföding som befinner sig i Sverige kan betraktas som människa redan omkring vecka 22. Medan samma oföding skulle få finna sig i att vara icke-människa fram till förlossningen, om den hade oturen att vistas i ett fattigt utvecklingsland. I en avlägsen framtid, skulle det samtidigt kunna innebära att man får automatisk människostatus redan vid befruktningen, om det funnes konstgjorda livmödrar dit man kunde förflyttas och få växa vidare. Fascinerande? Ja, visst. Klargörande? Knappast.
Det vanligaste som brukar tas upp är annars ömkansvärda socialrealistiska skildringar. Ofta parade med vågade spådomar. Om minderåriga flickor. Incestoffer. Traumatiserade våldtäktsoffer. Cancersjuka gravida. Fattiga mammor. Ovilliga pappor. Kondomer som spricker. P-piller som sviker. Bostadsbrist. Arbetslöshet. Barn som aldrig kommer att älskas. Det hemska i att bli bortadopterad. Det, och tusen andra fantasifulla hemska scenarion. Alla följs upp med samma påstående. Att det bästa för barnet är att dödas. För att slippa leva ett sådant fruktansvärt liv. Intressant nog, blir samma människor lika arga som oförstående när de får min motfråga. En enkel sådan. Skulle de ta livet av en nyföding utifrån samma premisser? Det skulle de givetvis inte. Får jag veta. Men vad som utgör den avgörande och relevanta skillnaden mellan ofödingen och nyfödingen. Det får jag aldrig något svar på.
Någonstans på vägen brukar abortliberalernas superargument läggas fram. Det om illegala aborter. Om att kvinnor alltid har försökt döda sina barn. Födda som ofödda. Vare sig det har varit lagligt, eller ej. Att det är nästintill lagbundet att så kommer ske. Att kvinnor som inte har tillgång till lagliga aborter, kommer att utsätta sig för illegala sådana. Vidare, får man veta, innebär en illegal abort alltid att kvinnan utsätter sig för risker som kan lämna henne med men för livet. Kanske till och med beröva henne livet. Allt detta avrundas slutligen med att abortmotståndaren får veta att det är dennes fel när så sker. Att den som är kritisk eller motståndare till aborter, också har dessa kvinnors förstörda hälsa och förlorade liv på sitt samvete.
Låt mig nu förklara hur åtminstone denna abortmotståndare tänker omkring illegala aborter och dess konsekvenser. Den ofödda är alltså en livs levande människa. Likaså dennes mor, som ofödingen är inneboende hos i omkring nio månader. Båda innehar ett lika stort och oantastligt människovärde. Om ofödingen tas ifrån sin naturliga livsmiljö, som är livmodern, under denna tid kommer den tveklöst att dö eller riskera allvarliga hälsoproblem. Om kvinnan låter graviditeten ha sin gång kommer hon, om ingenting anmärkningsvärt inträffar, komma frisk och levande ut på andra sidan barnets födelsedag. Därefter står det henne fritt att adoptera bort barnet, om hon inte vill eller kan ta hand om det själv. Liv står alltså inte mot liv. Liv står mot ovilja och/eller oförmåga att vara förälder. Det är en helt annan historia. Här ser vi också att det, under normala omständigheter, inte är ett etiskt dilemma man ställs inför som oplanerat gravid. Som det annars populärt brukar påstås. Med allvarlig stämma och bekymrad min.
Alltså. Att acceptera aborter för att människor hotar med att genomgå dem, även om de är olagliga. Med sina egna och de oföddas liv och hälsa som insats. Det är direkt jämförbart med att inrätta lagliga avrättningskliniker för födda människor. Där alla och envar tillåts överlåta dödandet av människor, som misshagar dem. Detta till personal som är utbildade för ändamålet. För vadå? Folk har alltid haft ihjäl varandra. Oavsett hur olagligt det har varit. Ofta med risk för både sin egen och offrets liv och hälsa. Så kan vi inte ha det. Det är inhumant. De som motsätter sig detta måste ju vara fientligt inställda till sina plågade medmänniskor som har fått nog av jobbiga svärmor/den misshandlande maken/den besvärliga ADHD-tonåringen/frun som hamnade i rullstol efter en olycka, eller vem det nu månde vara. Önskar man dem inte ett anständigt och lyckligt liv? Otäcka mörkermänniskor, de där motståndarna till avrättningskliniker. Säkert religiösa fundamentalister också.
Och så där fortsätter det. Det finns många fler misslyckade argument för abort. Och en del andra missförstånd som skulle kunna rätas ut. Det får vänta till ett senare inlägg. För även om jag hade orkat fortsätta rada upp exempel, så är den här texten redan alldeles för lång.
För vad det kokar ner till är just detta: om den ofödda är en människa, finns det ingenting som kan undanta denna ifrån rätten till liv. Inte med mindre än att man avvisar människovärdesprinicipen rakt av. Vad man än hittar på för skäl till varför ofödingar inte ska få leva, så kommer det oundvikligen att spilla över på oss som redan har hunnit födas.
Det är detta som gör att jag är människorättsaktivist. Med särskilt fokus på ofödda. Inte för att jag trivs med att bli marginaliserad och illa omtyckt. Utan för att jag inte kan stå vid sidan om och se på hur vi systematiskt dödar de minsta och mest utsatta människorna som finns. Mitt samvete tillåter mig inte att göra det. Så länge jag inte får övertygande bevis på att jag helt har misstagit mig när jag betraktar ofödingarna som människor. Lika länge kommer jag att fortsätta vara en motvillig abortmotståndare.
Nasrin Sjögren,
Taleskvinna MRO
Senaste kommentarer