När en kvinna blir gravid hänger fostrets människovärde till att börja med på om det är önskat eller inte. Kvinnans önskan avgör om barnet får leva eller inte. Är graviditeten önskad har fostret ett värde redan från den stunden teststickan visar det blå strecket, kvinnan är med barn och gläds över det nya livet. Redan från början bär hon ett barn inom sig. I boken ”Vänta barn” som delas ut på mödravården kallas fostret barn från och med v.16 och i gravidtidningar benämns det barn redan från v.8. Barnet är önskat och har därmed ett värde och kvinnan gör (i de flesta fall) allt för att hon och barnet ska må bra.

Är graviditeten däremot oönskad har fostret inget värde och kvinnan har laglig rätt att döda. Vid en abort beskrivs fostret inte längre som ett barn, inte ens som ett foster. Istället används ord som ”livmoderinnehåll” och ”graviditeten sugs ut”. Mycket kliniskt och opersonligt. Fostret har reducerats till någon kroppsvätska helt utan värde. Det är oönskat och saknar därmed värde. Detta är mycket märkligt och tragiskt, det strider mot naturrätten och hur rättsväsendet i övrigt är utformat. Tillämpar vi denna ”önskeprincip” på andra områden blir det ohållbart. Om människovärdet är kopplat till min önskan om en annans människa existens vara eller icke vara skulle vår civilisation falla samman. Alla inser det omoraliska i att döda en annan människa bara för att hon inte är önskad av mig. Hon kanske stör mig och mitt liv och jag skulle helst av allt vilja att hon upphörde att existera, men jag har fördenskull inte rätt att döda henne. Hon har ett värde oavsett om hon är önskad av mig eller inte. Människovärdet är på intet sätt kopplat till min önskan. Detta blev särskilt tydligt när media för några års sedan skrev om en kvinna som fött fram två barn som hon sen kvävt och stoppat i frysen. Reaktionen blev avsky och förskräckelse. Kvinnan önskade inte dessa barn, trots detta hade hon inte rätt att ta livet av dom. Hon hade gjort något förfärligt och olagligt. Hade hon däremot tagit livet av barnen några månader tidigare när dom ännu låg i magen hade allt varit i sin ordning och helt lagligt!

Den svenska abortsynen ger alltså fostret ett värde om det är önskat. Men det är inte bara ”önskeprincipen” som avgör fostrets värde, även tidpunkten har betydelse. Vid en viss vecka (v.22) har fostret värde oavsett om det är önskat eller inte. Ena veckan är det lagligt att döda för att nästa var olagligt! Ena veckan är fostret värdelöst för att nästa ha ett värde! Det är ologiskt och ytterst beklagansvärt att fostrets människovärde är så godtyckligt.

”Önskeprincipen” och tidpunkten är det som avgör om det ofödda barnet får leva eller inte. Detta rättsskydd är under all kritik. Antingen måste man ge det ofödda barnet skydd ända från tillblivelsen och erkänna att det har ett människovärde, eller måste man säga att det inte är ett barn förrän det fötts fram. Det sistnämnda blir ohållbart, en abort i åttonde eller nionde månaden kan inte betecknas som annat än mord. Att vid en viss vecka ge fostret människovärde håller inte heller. Vad är det som ska avgöra tidpunkten? Är det när hjärtat börjar slå, är man en människa då, eller är det när nervsystemet är utvecklat, eller när ögonen öppnas? Vilken tidpunkt man än väljer blir det godtyckligt.

De ofödda barnen, de minsta och ömtåligaste liv som finns, utan röst och helt utlämnade åt sin omgivning. De om några borde ha det starkaste skydd. En annan människas önskan ska inte få avgöra de ofödda barnens människovärde och rätt till liv.