Till att börja med bör vi observera att dessa påståenden drar i motsatta riktningar. ”Män får inte ha en åsikt om abort” och ”män ska ta mer ansvar när det gäller abort och oplanerade graviditeter”. Hur ska man kunna ta mer ansvar om man inte ens får ha en åsikt?

Tanken är väl den att män borde ta rätt sorts ansvar. Men vad innebär det? Gissningsvis innebär det att mannen ska lyssna på kvinnan. Om hon vill göra abort ska han acceptera det och stötta henne i det. Om hon vill ha barnet ska han acceptera det och stötta henne i det. Men då uppstår frågan: Får mannen inte ha någon egen vilja eller önskan i relation till det ofödda barn som i lika hög grad är hans som hennes? Är det kvinnan som har 100% bestämmanderätt över barnets liv och död, och mannen har 100% skyldighet att rätta sig efter kvinnan? På vilket sätt kan det kallas jämlikt?

I själva verket är ju barnet lika mycket mannens som kvinnans barn, även om det spenderar de nio första månaderna i kvinnans livmoder. Men det faktum att barnet är inuti kvinnan är inget skäl till att hävda att kvinnan äger barnet eller har full bestämmanderätt över barnet. Barnet är ju lika mycket mannens barn. En annan persons diamantring blir inte din bara för att du sväljer den. Att något finns i din kropp gör inte nödvändigtvis att du får äganderätt över det. Det gäller diamantringar, men borde i än högre grad gälla andra människor. Vi brukar ju aldrig hävda att en människa kan äga en annan människa. Så kvinnan äger inte det barn hon bär, trots att det finns i hennes kropp. Hon har en kropp i sin kropp, och hennes kroppsliga självbestämmande slutar rimligen där en annans kropp tar vid – precis som det är i alla mellanmänskliga relationer. Jag får svinga min näve i vilket luftrum som helst så länge din haka inte befinner sig där. Din kroppsliga närvaro begränsar mitt kroppsliga självbestämmande. Inget konstigt med det. Inte heller konstigt att detta också gäller gravida kvinnors relation till sina ofödda barn.

Ingen äger alltså barnet. Men barnet är kvinnans och mannens barn lika mycket – inte som ett ägande, utan som en ansvarsrelation, på samma sätt som födda barn är sina föräldrars barn.

Därför är det fullt rimligt att hävda att faderskap bör gälla lika starkt som moderskap från den stund då barnet blir till, alltså i och med en fullbordad befruktning. I så fall är abortfrågan i högsta grad en fråga där mannens åsikt är relevant!

Men mannen kan inte blir gravid. Mannen kan inte riskera sitt liv för det ofödda barnet. Mannen kan inte uppleva foglossningar eller havandeskapsförgiftning. I graviditeter är kvinnan ett mycket större offer än mannen någonsin kan bli. Betyder detta att kvinnan har den moraliska rätten att låta döda sitt ofödda barn? Knappast! Istället innebär det att kvinnan med rätta ska få all vård och allt stöd som en gravid kvinna kan begära. Hon är i en viss mening ett ”offer” för graviditeten, även om det är ovärdigt att betrakta en graviditet som vore det en sjukdom. Men även mannen kan bli ett offer. Den man som vill ha barnet men där kvinnan väljer abort kan uppleva en sådan ångestkramande maktlöshet och desperation att det överträffar det mesta en gravid kvinna kan gå igenom. Han förlorar inte bara sitt barn. Den kvinna han älskade väljer medvetet att döda hans barn. Han kan ha erbjudit sig att ta hela vårdnaden. Han kan ha erbjudit henne allt som står i hans makt att erbjuda. Men hon väljer kallt att avsluta livet på deras gemensamma barn. Ingen kvinna kan hamna i en sådan situation. Om det bara är potentiella offer som får uttala sig i en fråga, får sannerligen vi män uttala oss i abortfrågan!

Men det finns ytterligare ett skäl. Det finns andra frågor där kvinnor vill att män ska ta ställning trots att hela frågan handlar om kvinnans kropp, exempelvis frågan om kvinnlig könsstypming. Jag har aldrig hört en kvinna säga ”Ingen klitoris -ingen åsikt”, till en man när den frågan diskuteras. Vanligtvis är det inte män som utför könsstympning på flickor utan de äldre kvinnorna i byn. Det är kvinnor som stympar kvinnor. Alltså inget som rör oss män, eller? Detta visar med all önskvärd tydlighet att könet på offret eller förövaren är irrelevant för frågan om vem som har rätten att protestera. Alla har rätte – ja plikten – att protestera mot övergrepp. Könsstympning är ett övergrepp på små flickor. Abort är ett övergrepp på små ofödda barn.

Men på vilket sätt bör då män ta ansvar? Män är inget enhetligt släkte. Det finns goda män som vill ta ansvar, till och med hela ansvaret för ett barn. Men det finns också onda män. När man kräver att män ska ta ansvar menar man nog vanligtvis inte att våldtäktsmän ska ta ansvar för de barn de sätter till världen. En våldtäktsman har straffat ut sig som pappa. Och ingen kvinna skulle väl vilja ha en sådan man i närheten. En våldtäktsman tar ansvar genom att anmäla sig hos polisen och ta sitt straff och därefter hålla sig så långt bort från sina offer som möjligt.

Men de flesta män är trots allt inte våldtäktsmän. Vilket ansvar borde de ta? Och borde mannens ansvar betonas när vi diskuterar abort? Svaret är ett dånande ja! Det är förmodligen så att männens attityder ligger bakom en stor procentandel av aborterna i Sverige. Det är en gissning baserad på hur ofta vi i MRO kontaktats av kvinnor som säger att de innerst inne vill behålla sitt barn, men där mannen pressar på för en abort. ”Det förstör mitt liv” säger han. ”Du är självisk om du inte gör abort” är hans kvasi-moraliska klagan.

En ansvarstagande man tar fullt ansvar för sin sexualitet, för sin kvinna och för de barn han sätter till världen. En ansvarstagande man beter sig inte om en förvuxen tonåring som bara lever för sin nöjen. Och är pappan en verklig tonåring får han helt enkelt inse att har man tagit sig vuxnas sexuella rättigheter får man vackert ta sig ett vuxet ansvar för det barn som blev följden. Man kan inte ta sig vuxnas rättigheter och sedan komma gnällandes att man vill ha ett barns skyldigheter. Vill man leva som en vuxen får man ta ansvar som en vuxen. Time to grow up, helt enkelt!

Men som lagen ser ut idag läggs allt på kvinnan. Indirekt säger lagen till männen: ”Detta är inte ert problem – låt kvinnan lösa det”. Så klaga inte på oss abortmotståndare när det gäller männens oansvarighet. Vår opinionsbildning – och våra bilder på abortens främsta offer – syftar till att väcka också männen till ansvarstagande. Och jag kan se på flera tonårsgrabbars blickar att det är precis vad vi gör. De vaknar upp inför allvaret i abort och vad sex faktiskt kan leda till. En som en ungdom sa: ”Med ert perspektiv måste man ju verkligen ta ansvar för sitt liv”

/Mats

I alla kulturer har barnafödandet varit en strikt kvinnlig angelägenhet, med en krets av närstående och betrodda hjälpkvinnor, barnafadern skickades bort tills det hela var över. Den ansvariga jordemodern hade lärt sig praktiskt hur födslar går till hos husdjuren.

Det dröjde innan någon lärobok trycktes och utbildning krävdes för barnmorskor och ännu längre innan läkarna började konkurrera på området obstetrik. Den första boken i ämnet skrevs av Johan von Horn 1697 och riktade sig till folket. Barnmorskeutbildning startade i Stockholm 1708, läroboken av Johan von Horn hette ”Siphra och Pua” – Barnmorskorna hade stränga krav på sin livsföring, de skulle vara gudfruktiga, godsinta och gifta. Barnamord var vanligt bland fattiga och ensamstående kvinnor. Många blev hittebarn, ställdes ut av modern och togs in i de allmänna barnhusen. I barnbördshus kunde de oönskade barnen födas anonymt, ammas in och lämnas för gott. En del blev ”fosterbarn”hos fattiga barnmorskor.

Åter till boktiteln Sifra och Pua: I Bibeln, Andra Moseboken kapitel ett berättas om de båda hebreiska barnmorskorna som av Farao hade fått befallning att döda de nyfödda hebreiska pojkarna, för att Farao ansåg att hebreerna hade blivit för många. Men barnmorskorna vägrade. Det står om dem: ”Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem, utan lät barnen leva.” – Här handlade det om barnmorskor med civilkurage, de handlade efter sitt samvete med risk att hamna i svårigheter. Utan deras insats hade Mose blivit dödad, han som fick en världshistorisk betydelse som grundare av vår judisk/kristna civilisation och själv fick motta Guds befallning: ”Du skall inte döda.”

Även i vår tid finns det modiga barnmorskor, som Ellinor Grimmark som nekades tre utlovade anställningar som barnmorska när det blev känt att hon inte för sitt samvete vill utföra aborter. Ellinor, som av Mona Sahlin kallades ”religiös extremist” i jämförelse med massmördarna ISIS, (”fast på ett annat plan.”) ett medvetet och grovt kränkande uttalande.

Med tanke på temat modiga barnmorskor tog jag fram ett gammalt urklipp från tidningen Dagen 1982-07-15 med rubriken: ”BARNMORSKEELEVER PROTESTERAR – Spiral är abort.” – De hotades med att inte få ut sin legitimation på grund av att de inte ville sätta in spiral. Deras argument var: Spiralen är inget preventivmedel, eftersom den inte förhindrar befruktningen. I stället orsakar spiralen en tidig abort på ägget 7-10 dagar efter befruktningen. Av samvetsskäl kan vi inte medverka till aborter, sade en av de tre eleverna. Hur gick det då? Jo, de fick slutligen ut sin legitimation, efter att Socialstyrelsen prövat ärendet.

Jag har talat med flera sjuksköterskor som önskat vidareutbilda sig till barnmorska, men avstått, då det var otänkbart för dem att medverka till att döda ofödda barn. Kan detta förklara den skriande bristen på barnmorskor i Sverige idag? Tillåt samvetsfrihet i vården, så att de barnmorskor som vill avstå från abortverksamhet kan ägna sig uteslutande åt det som är en barnmoderskas uppgift, att ta emot nya små människor.

Gullan Malmquist
Socionom

Det har under lång tid varit klart att den medicinsk-tekniska utvecklingen, under rådande lagstiftning, påverkar hur sent aborter får utföras. Abortlagen säger att tillstånd till sen abort inte får ges ”om det finns anledning antaga att fostret är livsdugligt.” Tillskyndare av svensk aborträtt har tidigare använt begreppet livsduglighet i syfte att ge abortgränsen en rationell grund. Först när fostret kan överleva utanför modern är det i egentlig mening en människa med människovärde och rätt till liv, har resonemanget gått.

Utan en referens till ”livsduglighet” skulle abortlagens veckogränser enbart vila på godtycke. Även formellt, alltså. För som kritiker har påpekat är fostret livsdugligt ända från konceptionen, om vi med livsduglighet menar just duglighet till liv. Att det inte kan överleva utanför livmodern upp till den 22:a veckan är därför ett skäl att behålla det i livmodern, inte ett argument för att få behandla fostret som vore det en inflammerad blindtarm.

När nu foster kan överleva utanför livmodern redan vecka 22 och även vissa foster överlever sena aborter sätts livsduglighetsbegreppet på prov. Håller vi fast vid det måste praxis ändras och den övre gränsen för abort sänkas. Men det är inte vad Smer föreslår. Nej, de föreslår istället att livsduglighetsgränsen ska ersättas av en fast veckogräns. De skriver: ”Gränsen för sen abort skulle därmed inte baseras på den medicinsk-tekniska utvecklingen inom vården av för tidigt födda”.

Det är ett fräckt förslag vars principlöshet borde genera alla utom de mest hårdhudade. För Smer vill alltså förkasta livsduglighetsgränsen just som den för första gången skulle kunna fylla sin avsedda funktion att begränsa hur sent aborter får utföras. Och kanske visar detta att begreppet aldrig var avsett att begränsa aborträtten utan tvärtom att enbart möjliggöra den genom att tillföra abortlagen från 1974 ett sken av vetenskaplighet.

Och det slutar inte där. Även i Smers föreställningsvärld får foster ett människovärde allra senast vid födseln, även om förlossningen är ett resultat av en sen abort. Det blir då ett barn med den rätt till liv som alla övriga människor har. Men att rädda ett barn som överlever en abort till livet skulle begränsa kvinnans självbestämmande och inskränka hennes, i Smers ögon absoluta, aborträtt.

Därför måste målsättningen vara ”att inga livsdugliga foster ska födas fram efter sen abort.” Och lösningen på detta är att innan aborten inleds injicera ett ”läkemedel” som gör att fostrets slående hjärta stannar. Det som injiceras är självklart inget läkemedel utan ett gift som dödar den lilla livsdugliga människa som, i kraft av sin mänsklighet, borde ha all rätt att leva och att få bli lämnad i fred. Smer kallar det ”feticide”, ett begrepp som hör hemma i brottsbalken. För ett brott är det, även om lagen säger något annat.

Smer hade kunnat föreslå andra förändringar av abortlagen som hade tagit större hänsyn till fostrets människovärde. Det hade rimmat bättre med följande formulering i rådets uppdrag: ”Människovärdet är knutet till människans existens, inte till det hon äger, gör eller kan.” Att de nu istället väljer att se på kvinnans rätt till sena aborter som absolut och orubblig gör det tydligt att rådet inte längre står upp för den humanistiska människosyn som har utgjort rådets, och hela vårt samhälles, fundament.

/Pelle

Ett ”bevis” för detta är att ateister och abortliberaler som Tännsjö och Singer håller med om att abort dödar en människa. I en tråd om abort skriver jag följande om detta:

Det är inte främst en religiös uppfattning att det liv som blir till i och med en befruktning (av ett mänskligt ägg och en mänsklig spermie) är ett mänskligt liv. Det är främst en vetenskapligt grundad uppfattning (som förvisso kan rimma väl med vad någon religion säger). Men auktoriteten i uppfattningen ligger inte i någon religion, utan i vetenskapen.

Så här skrev Torbjörn Tännsjö nyligen i DN. Han är filosofiprofessor, ateist och abortförsvarare: ”I vart fall bör embryot betraktas som en mänsklig varelse (en person, som det numera ibland uttrycks), allt ifrån konceptionsögonblicket. Detta är vad påven nu anser. Har han fel i detta?
Det är en besvärlig metafysisk fråga när det mänskliga livet börjar, men jag är böjd att ge påven rätt på den här punkten. Jag som skriver denna artikel har varit ett just befruktat ägg, ett foster, ett litet barn, en medelålders man och är nu en emeriterad rabulist. Från befruktningsögonblicket förelåg det mänskliga och unika genom som, tillsammans med den miljö jag vistats i, format mig successivt till den jag just nu är. Jag har däremot aldrig varit vare sig ett ägg eller en spermie. Ägget och spermien jag utgått ifrån är material, som gick förlorat i processen då jag blev till. Jag själv lever vidare. Många (men inte alla) filosofer skulle ge påven och mig rätt på den här punkten. Låt oss alltså inte ifrågasätta den.”

Peter Singer (som kan beskrivas som den engelsktalande versionen av Torbjörn Tännsjö) är av samma uppfattning. I sin bok Praktisk etik håller Singer med om premissen att ”Ett mänskligt foster är en oskyldig mänsklig varelse”. Han anser att både mänskliga foster och nyfödda spädbarn hamnar i samma kategori. De är människor men har inte självmedvetande och är därmed inte ”personer”. Därmed har de lägre värde och omfattas inte av förbudet mot att döda.

Om nu ateistiska och abortliberala filosofer som Tännsjö och Singer håller med om att en abort dödar en människa, hur kan man då kalla detta för en ”religiös uppfattning”? Anledningen till varför Tännsjö och Singer säger detta har enbart med vetenskap att göra, inget annat.

/Mats Selander

(1) Befruktningen: I det ögonblick den första spermien träffar det obefruktade ägget, stänger sig ägget för ytterligare spermier. Det tar ca 24 timmar för spermiens DNA att smälta samman med äggets DNA. Detta skulle man kunna betrakta som en gråzon. Men när den processen är färdig, har vi en ny och hel organism av arten Homo Sapiens. Det är biologiskt otvivelaktigt. Man skulle kunna säga att vi bör ta det säkra före det osäkra och betrakta en sådan entitet som en människa från och med det ögonblick spermien träffar ägget. Då sker ju den första interaktionen mellan dem, och vi har en ny biologisk enhet. Allt som sker från det ögonblicken är en intern utveckling inom det befruktade ägget, och inte en utveckling som ”prackas på” utifrån (om du förstår vad jag menar med det). Denna interna utveckling är ett tydligt bevis för att vi har en ny egen biologisk entitet, som dessutom tillhör arten Homo Sapiens. Detta borde i mina ögon vara helt tillräckligt för att vi ska betrakta detta som en människa.

(2) Differentiering: somliga motsätter sig befruktningen som gräns och menar att eftersom differentieringen ännu inte skett, så finns där inte en individuell människa än. Under dag 4-5 efter befruktningen sker differentieringen mellan de celler som kommer utveckla embryot och de celler som blir moderkakan och fosterhinnan.

(3) Twinning: En del tycker inte att differentiering av celler räcker för att vi ska säga att här finns en människa, pga att ”twinnig” kan ske dvs uppkomsten av enäggstvillingar. Man menar då att det är oklart huruvida det finns EN mänsklig individ (det kan ju bli två eller ännu fler), och att det därför inte finns någon individ alls där. Twinning kan ske fram till 14 dagar efter befruktningen. I mina ögon är detta ett överkrav. Det räcker med att vi har övertygelsen att ”här finns minst en människa” för att vi ska tillämpa människovärdet. För den moraliska slutsatsen behöver vi inte kunna reda ut de metafysiska frågorna om hur twinning relaterar till kropp/själ-problemet.

(4) Implantation: Ytterligare en gräns som kan tänkas vara av intresse är implantationen (som sker mellan dag 6-12). Det är när det befruktade ägget (eller blastocysten) fäster sig i livmoderväggen. Det är implantationen som gör kvinnokroppen gravid. Innan den skett kallas det för en kemisk graviditet, och den kvinnliga kroppen har fram tills dess ingen kontakt med det befruktade ägget. En intressant tanke utifrån detta: Att fostret börjar sitt liv utan att vara kopplad till kvinnans kropp är ju faktiskt ett biologiskt bevis på att fostret inte är en del av kvinnans kropp. Ihopkopplingen är således ”tillfällig” och börjar med implantationen och slutar med att någon (pappan) klipper navelsträngen (fast å andra sidan sitter ju navelsträngen fast i moderkakan som tekniskt sett inte heller är en del av kvinnans kropp, utan snarare än del av fostret – det är alltså moderkakans kopplingar till kvinnans kropp som gör fostret ”till en del av kvinnans kropp”. Hur som helst så har jag svårt att se implantationen som en tydlig eller relevant moralisk gräns. Implantationen är ju en relationell sak, men människovärdet hänger inte på vilka relationer man har, utan VAD man är

(5) Kvickningen: kallas kvinnans första upplevelse av fosterrörelser (som vanligen sker mellan vecka 13-16). Denna gräns hade kanske större tyngd förr i tiden då man inte genom modern teknik kunde se vad som hände i livmodern. I mina ögon är det svårt att se hur kvickningen kan ha någon som helst moralisk tyngd.

(6) Livsduglighet utanför livmodern: Denna gräns har kommit att bli den gräns som svensk lagstiftning valt som den avgörande gränsen för om människovärdet ska tillämpas eller inte. Detta är en flytande gräns eftersom den ändras av den tekniska utvecklingen inom neonatalvården. Ett barn som föddes för tidigt på 50-talet (eller som föds för tidigt i Kenya) skulle inte ha någon rimlig överlevnadschans om det inte var cirka 30 veckor gammalt. Men idag kan vi rädda ofödda barn ner till vecka 22-23. Det skapar den absurda situationen att ett ofött barn på 24 veckor i Sverige har människovärde, men ett lika gammalt ofött barn i Kenya saknar människovärde. I mina ögon är detta att sätta vagnen före hästen. Det är inte medicinsk teknik som avgör VAD NÅGOT ÄR. I båda fallen är det två små människor som är precis lika utvecklade – och enligt människovärdesprincipen är de lika värdefulla som varje annan människa. Det finns mycket att säga om livsduglighetskriteriet. Här kommer några ytterligare punkter i form av retoriska frågor: (a) Om någon inte är livsduglig betyder det att man aktivt får avsluta den personens liv? (b) Om någon är livsduglig i sin rätta miljö, får man etiskt sett förflytta personen till en miljö där personen inte längre är livsduglig, och sedan rättfärdiga detta förflyttande med att personen inte var livsduglig i den nya miljön? (c) Brukar inte större behov innebära starkare eller flera rättigheter (inte svagare eller färre rättigheter)? (d)Är det rimligt att man inte får ”avhysa” fostret när det faktiskt kan överleva på egen maskin, men rätt att avhysa fostret när vi vet att det kommer dö till följd av denna avhysning? (Kvinnans kroppsliga rätt att avhysa fostret borde väl vara ännu starkare när fostret faktiskt kan överleva utan henne? Men så är det inte enligt svensk lagstiftning). I mina ögon är livsduglighetskriteriet inte en seriös etisk gräns, utan en helt pragmatiskt, politiskt motiverad gräns. Den tar ingen som helst hänsyn till den mest grundläggande frågan av dem alla: VAD DÖDAS GENOM EN ABORT?

Slutsats:
Av de gränser jag här gått igenom (lite skissartat) är befruktningen den enda gräns som är en tydlig biologisk gräns. Och frågan om människovärde är så pass viktig att den bör följa de tydlig gränser som vetenskapen pekar på. Alla andra gränser är gråzons-gränser. Jag kan förvisso ha viss förståelse för differentierings-gränsen och twinning-gränsen. De har en viss intuitiv begriplighet. Men båda dessa är otydligare och vagare än befruktningen. Dessutom ligger båda dessa gränser innan de tidigaste aborterna sker. Därför har de ingen relevans när det gäller abortfrågan. De har relevans för hur man ser på dagen-efter-piller, men inte för abortfrågan.

/Mats Selander

Låt oss börja med att slå fast att abort aldrig kan fungera som ett preventivmedel, eftersom det inte förhindrar en graviditet utan avslutar en redan existerande graviditet. Abort är inget preventivmedel och kan inte fungera som ett sådant. Så man måste mena något annat.

Kanske menar man att abort inte ska få användas istället för preventivmedel. Men lek då med tanken att vi ställer följande fråga till varje kvinna som gjort abort i Sverige: ”Skulle du hellre velat att ett preventivmedel förhindrat din graviditet än att du som nu behöver göra abort?” Vad skulle de svara? Förmodligen skulle 100% svara: ”Klart jag önskar att ett preventivmedel förhindrat denna graviditet”. Men i så fall använder alla dessa kvinnor de facto abort istället för preventivmedel. Menar den ”moraliska abortliberalen” att ingen kvinna ska få göra abort om hon hade föredragit ett fungerande preventivmedel istället för abort? Rimligen inte. Så vad menar de?

Jag tror de menar följande: I samband med ett samlag är det moraliskt förkastligt att ha följande attityd: ”Det är inte så viktigt att jag/vi använder preventivmedel eftersom jag alltid kan göra abort om jag skulle råka bli gravid”. Detta är en lättvindig attityd i relation till preventivmedel som bygger på medvetenheten om möjligheten till abort. Men detta är alltså fel enligt den ”moraliska abortliberalen”. Hon menar istället att abort inte får ses som den första utvägen, utan som den sista, efter att man gjort vad man kunnat för att förhindra en graviditet. Det är moraliskt fel att ta risker som man annars inte skulle tagit om möjligheten till abort inte funnes. Aborträtten ska inte missbrukas på detta sätt.

Jag tror att det är något i den här stilen man menar. Och alla borde kunna hålla med om att en rättighet eller en möjlighet inte ska ”missbrukas”. Men låt oss stanna upp ett ögonblick och vända på steken. Hur väl rimmar detta moraliska fördömande med den abortliberala positionen?

För det första så försvarar den ”moraliska abortliberalen” en lagstiftning som faktiskt godkänner abort av vilket skäl som helst. Även de aborter som görs på grund av en lättvindig och oansvarig attityd är precis lika tillåtna enligt den lag som här försvaras. Detta är ett moraliskt fördömande utan några som helst konsekvenser. Det ”kostar” inte den abortliberale något att göra detta fördömande.

För det andra så kan man undra på vilken grund som detta fördömande görs. Varför skulle det vara fel att idka större ”frihet” i sitt sexliv (frihet från preventivmedel, eller frihet från den romantikförstörare som en del tycker att det är)? Är det för att en abort kostar mer skattepengar än preventivmedel? Är denna lättvindiga attityd fel därför att den slösar på sjukvårdsresurser? Men hur ska vi då se på rökning och alkoholkonsumtion? Dessa företeelser innebär miljardbelopp i skattepengar som går till behandlingar av sjukdomar i tobakens och alkoholens kölvatten. Riktar dessa abortliberaler samma moraliska fördömande mot rökare och alkoholkonsumenter? Kanske, men förmodligen inte.

För det tredje, om en abort i moraliskt avseende är att betrakta som att dra ut en tand (kanske för att man ätit för mycket godis), varför skulle det vara så fel att utnyttja denna ”rättighet”? Varför inte få ordna sitt liv, och sina attityder som man vill? Med vilken rätt framkastar dessa abortliberaler denna moralism, att man inte får använda abort som en backup i sin attityd till sex och romantik? Vill jag äta massa godis, medveten om att det finns en kompetent tandvård som kan ta hand om mina tänder utifall att godisätandet ger mig tandbesvär, ja då är det väl min fulla moraliska rätt att göra det? Vi lever väl på 2000-talet! Skuldbelägg inte godisätaren! Vi lever ju inte på medeltiden! (för att travestera på några vanliga slogans, som framkastas med en sådan självklarhet att de förmodas tysta allt motstånd)

För det fjärde, så måste vi ställa frågan: Om Sverige hade en abortrestriktiv lagstiftning, och abort därför inte var möjligt, hur skulle attityderna kring lättvindigt sex se ut då? Om alla nu var medvetna om att abort som sista utväg inte existerade (eller knappt existerade) hur många skulle få en förändrad attityd och därmed en förändrad praxis i sitt sexliv? Förmodligen ganska många. Många skulle då upptäcka att de faktiskt – kanske halvt om halvt omedvetet – tänkt att ”abort är alltid en möjlighet”. Utåt har de också tyckt att ”abort får inte användas som ett preventivmedel” men inåt – kanske omedvetet – har de faktiskt tagit sig större sexuella friheter på grund av möjligheten till abort, än vad de annars skulle ha gjort. De har använt ”abort som preventivmedel” även om de inte trodde att de gjorde det. Den gruppen tror jag är ganska stor.

Som någon har sagt: Man kan inte lura Gud. Det kan vara svårt att lura andra. Men det är lätt att lura sig själva.

Sammanfattningsvis: Påståendet ”abort får inte användas som preventivmedel” är antingen:

- falskt – abort kan aldrig användas så.

- ett påstående som förbjuder alla aborter eftersom alla kvinnor föredragit preventivmedel framför abort.

- ett moralistiskt påstående dvs ett påstående som vilar på en mycket svag och bräcklig grund och därför står för en skenbar moral.

Mats Selander

Det är alltid välkommet med röster som lyfter abortfrågan och talar om fostrets rätt till liv. Men samtidigt är bristen på konsekvens uppenbar och otillräckligheten i slutsatserna hjärtskärande. För fostret är ju samma individ vecka 21 som det är vecka 22. Skillnaden är att fostret vecka 22 är tillräckligt starkt för att möjligen överleva utanför mamman. Styrkan har växt men personen är densamma. Och detta vet vi alla. För ingen tror på allvar att människan blir till vecka 22.

Saken är alltså att skälet till att överhuvudtaget bry sig om den lilla varelsens överlevnad efter vecka 22, att det handlar om en liten människa, är detsamma under alla tidigare graviditetsveckor. Nya funktioner och styrka tillkommer successivt under hela graviditeten och även efter förlossningen. Det kallas att växa och det som växer är personen, människan, individen. Att svensk lagstiftning drar en skarp gräns vid vecka 22 beror således enbart på pragmatiska och politiska överväganden, inte på att fostret då blir människa.

Det är därför ohederligt att säga sig värna fostrets människovärde och samtidigt mena att dess liv kan avslutas av vilket skäl som helst bara det vore några veckor yngre. Det saknas helt enkelt mellanpositioner. Antingen tar man argumentet ”kvinnan har rätt till sin kropp” på allvar och ignorerar då det lilla livet i mammans mage. Eller så ser vi människan i mammans mage och ger henne det värde som hör människan till från första ögonblicket.

/Pelle

De som anser att det inte är en liten människa, utan något annat? Varför blir de upprörda över de här bilderna? Om abort nu är så odramatiskt, som en del vill få det till, borde de ju vara helt likgiltiga inför de där bilderna.

När Människorätt för ofödda (MRO) demonstrerade mot aborter på Sveatorget i Borlänge för ett år sedan visade de upp bilder på aborterade foster. Det ledde förståeligt nog till skarpa reaktioner. En intressant aspekt var hur Dalarnas Tidningar valde att göra i sin rapportering. De både skrev, visade bilder och gjorde en video. Men bilderna på de aborterade fostren censurerades. Den kristna tidningen Världen Idag frågade reportern som låg bakom rapporteringen varför. Det kastar ljus på hur mycket knivigare abortfrågan är än vad man ofta ger sken av.

Varför valde ni att censurera bilderna?

– Det är ett beslut som ansvarig utgivare har tagit. Vi gör så ibland när det är blodiga saker, som djur som är döda eller otäcka brott, säger reportern Tobias Berg.

Vad är det som är otäckt med dessa bilder?

– Vi måste tänka på våra läsare, så att de inte tycker att bilderna är stötande, säger Tobias Berg.

Vad är det som kan vara stötande med dessa bilder?

– Att de är otäcka att se på.

Vad är det som är otäckt?

– På samma sätt som en bild på en avliden människa är otäck att se på.

Jag är ingen abortmotståndare. Tror tvärtom att kvinnors frigörelse under andra halvan av 1900-talet till stor del beror på att p-piller blev tillgängliga från 60-talet och att abort tilläts. Utan detta skulle mycket vara annorlunda. Men som sagt, detta är lite motsägelsefullt. Om bilderna på aborterade foster är otäcka på samma sätt som på avlidna människor är det, vad är egentligen skillnaden?

Idag (1/10) mynnade funderingarna ut i en ledare med titeln Aborträtten krockar alltmer med rätten till liv. Här förs ett i och för sig välbehövligt resonemang om livsduglighet, men de skarpa frågorna från facebookinlägget lyser med sin frånvaro. Men vi får se – Arpi kanske återkommer till frågan?

Ann Heberlein, moderat riksdagskandidat och doktor i etik, ger sig också in debatten om abortgränsen i Sydsvenskan idag. Heberlein nämner inte MRO, men däremot är artikeln illustrerad med en äldre bild från en av våra demonstrationer!

På ledarplats i Jönköpingsposten kunde man häromdagen läsa en ovanligt balanserad och eftertänksam kommentar till Grimmark-fallet. Skribenten diskuterar hur samvetsfrihet är aktuellt på många andra områden och i andra yrkesgrupper, och lyfter sedan fram den konsensuskultur som råder i vårt land:

Att samvetsfrihet i abortfrågan har blivit en så känslig fråga hör ihop med att Sverige historiskt har haft en utpräglad konsensuskultur.

I en sådan är precis allt förhandlingsbart, men bara fram till den punkt då ett beslut väl fattas.

Efter det blir det hart omöjligt att diskutera känsliga frågor på ett principiellt plan.

Vad gäller abort har vi alltså förhandlat bort det faktum att frågan fortfarande rymmer ett moraliskt dilemma, oavsett vad man tycker i själva sakfrågan.

Samvetsfrihetsdebatten påminner oss om det, vilket skapar ett obehag.

Denna oförmåga att diskutera ”känsliga frågor på ett principiellt plan” är ett stort handikapp som Sverige och svenskarna lider av. Istället för att samtala om frågorna på ett vuxet sätt, värdera motståndarens argument och bemöta dem sakligt väljer man ofta att lägga locket på. Och när det inte går längre tar man till marginalisering, utfrysning och hån (vilket barnmorskorna fått känna på).

Det kan vara läge att påminna sig ett visdomsord som tillskrivs Mahatma Ghandi:

First they ignore you, then they laugh at you, then they fight you, then you win.

 

Annette

På Facebook skrev för några veckor sedan barnmorskan Ulrica Oscarsson ett inlägg där hon klagade över att abortmotståndare i och utanför vården lagt beslag på debatten så att allmänheten nu kunde tro att de flesta barnmorskor tyckte att abort var fel. Själv är hon ”beredd att slåss för varje kvinnas rätt till sin kropp”. Hon uppmanade alla barnmorskor som höll med att posta inlägg med taggen #enannanbarnmorska.

Följande är iögonfallande:
- ingen kan ha undgått att det endast är två barnmorskor som strider om att slippa medverka vid aborter. Två av över 8000 legitimerade barnmorskor! Det är försvinnande få.
- dessa två som strider önskar måhända en annan abortlagstiftning men agerar nu endast för att slippa medverka vid något som djupt strider mot deras samveten. Nog hade detta gått att organisera med endast en gnutta god vilja?
- reaktionen på Oscarssons inlägg är massivt positiv:

Förutom att hennes inlägg har delats över 31000 gånger, är det över 81000 som gillar det. Endast ett mycket litet antal visar missnöje. Att två barnmorskor önskar slippa delta i dödandet rör alltså upp väldigt starka känslor, på ledarsidor och på Facebook. Det är uppenbart att reaktionen inte är rationellt grundad. Något är djupt galet med vårt land.

/Pelle