Skälen till aborten

Jag var ensam med två barn, hade ett bra arbete och ett nytt förhållande som sakta började ta form. En dag förstod jag att jag var gravid. Jag sökte läkare för kontroll men han sa ”nej, nej inget liv här”. Men jag mådde pyton varje dag. Jag blev trött och sur på allt och alla. Jag tog återigen kontakt med läkaren. ”Ja, ja, vi kollar väl då”, sa han. Mycket riktigt: jag var med barn! Jag var i vecka 10.

Detta är så smärtsamt att tänka på och skriva om.

Jag talade om det för min man som sa: ”Ta bort det, vi skall inget barn ha. Gör abort! Du får välja mellan mig eller det där fostret. Det är så litet. Det känns inget. Ta bort det!”

Jag blev förtvivlad, arg och ledsen. Jag sa: ”Det är ett liv, ett hjärta som slår. Det sparkar och lever ju. Jag kan inte göra abort, för då dödar jag!”

En nära släkting sa samma sak som min man och tillade: ”Du kan ju inte bli ensam med tre barn!”

Nu kommer det tårar. Detta är mycket tragiskt.

Jag var arg på allt. Jag var arg på Gud. Jag hade ju använt p-piller, men vad hjälpte det nu? Ingenting. Min man syntes inte till. Han hade sagt sitt.

Jag kunde inte sova eller äta, men jag rökte i mängder. Jag hade ingen som tröstade mig i all denna sorg. Ingen att tala med. Vad skulle jag göra? Själviskheten sa: ta bort, ta bort.

Läkaren ringde och sa ”Nu har vi satt upp dig på en operationstid för en abort, för du är i vecka 11,5”. På den tiden var gränsen 12 veckor. ”Men du måste bestämma dig tills imorgon.”

Jag var en ljum kristen men visste att det var fel. Jag ringde en pastor för tröst men han sa: ”Gör du abort så förlåter Gud dig. Han ser till ditt hjärta och att du inte kan göra på annat sätt.”

Så jag ringde på morgonen dagen efter och sa: ”Sätt upp mig då. Jag vill inte detta men det finns ingen annan utväg för mig.” O vad jag grät. Jag var helt förkrossad.

Upplevelsen av aborten

Livet är bra orättvist.

Då var det morgon och jag skulle mörda. Ta bort ett liv som låg under mitt hjärta som inte visste vad som skulle ske om någon timme, vad det skulle bli utsatt för. Oh stackars du lilla liv. Vilken smärta!

Så kom jag in till mottagningen, in till operationsväntrummet. Där satt fem patienter och väntade. De sa ”var inte så ledsen du.” En kvinna sa: ”se på mig; det är tredje gången för mig. Det går fort, du sover, vaknar upp och är befriad från ungen.”

Jag skakade, hade frossa, och var helt utlämnad. Jag ville rusa därifrån, men vart?

Jag kom in på operationen. Systern sa: ”sluta med ditt gråtande. Du är väl en vuxen kvinna och inte ett barn!? Nu får du narkos och får sova. Vi väcker dig om en stund.”

Jag stirrade upp i taket och bad Gud och fostret om förlåtelse. Jag sa högt: ”Förlåt mig!” Jag hann tänka: ”Detta är inte klokt.” Vilken smärta som gick genom mitt hjärta då. Systern sa ”Du behöver inte be om förlåtelse. Det känns inget för vi suger ut det fort. Sov nu och koppla av.”

VAKNA, VAKNA NU!

Nu är det färdigt. Du får en lugnande tablett och blir sjukskriven. Läkaren sa: ”Glöm nu detta och se framåt!”

Jag gick ut ur rummet, ut i solen. Jag var helt orkeslös och kände mig tom, förkrossad av smärta. ”Vad har jag gjort? Hur kunde jag? Det finns nog ingen förlåtelse för mig! Gud min Gud! Har du glömt bort mig?”

”Ha, ha” En röst som skrattar åt mig. ”Ser du hur dum du är! En dålig, dålig kvinna!”

När jag kom hem mötte jag min man som sa ”Såja, det går fler tåg senare i livet. Det är ju inget fel i att göra abort.” Jag sa: ”UT, UT!

Jag försökte sova men tankarna virvlade runt. Jag anklagar mig hela tiden. Vilken ångest! Jag ropade till Gud och bad ’Gud som haver’.

Förlåt mig!

Efter sorgenätter och dagar blev jag så småningom fri och förlåten och jag fick ro i mina tankar och i min själ. Jag upplevde Guds helande kraft flöda i mig.

Hur jag ser på abort idag

Den natten lovade jag Jesus Kristus att jag skulle göra allt för att förhindra aborter genom att berätta om min abort och min upplevelse.

Den själviska kvinnan säger: ”Det är min kropp som jag bestämmer över. Och jag kan välja abort både en och flera gånger.”

En annan kvinna är verkligen ledsen men väljer ändå abort som sista utväg, då allt annat ser stängt och hopplöst ut.

Idag är jag inte för abort. Det finns alltid en utväg.

————-

Hur ska man börja den här berättelsen, som förändrade mitt liv för alltid kanske med att jag heter Amela, är 19 år bor i Norrköping med min sambo och vår ett-årige son Leo. Mitt liv har alltid varit fint, fantastiskt, jag har alltid varit omtyckt av de flesta här i världen. Men, efter det som hände den 13 November 2006 gjorde mitt liv till ett helvete – och jag hatar mig själv än idag!

Den 30 september 2006 anar jag att jag är gravid, men säger ingenting till någon, inte ens till sambon. Jag går till apoteket, köper ett graviditetstest och går hem till farmor som bodde nära centrumet där apoteket låg – jag kunde verkligen inte vänta. Just den dagen skulle vi åka till Göteborg, till min sambos släkt och hälsa på, så det var lite bråttom att göra testet.

Jag gick på toaletten, och gjorde testet, la den på en plan yta på toalettskåpet och väntade att de där gyllene 4,5 minuter skulle gå det kändes som 4,5 timmar. Gud vilken känsla det var, man ville inte tjuvkika och hoppades verkligen på att ett + tecken skulle dyka upp.

Jag började småkika efter 3 minuter ungefär och såg det jag väntade på, jag såg ett + tecken. Jag var så glad, ville skrika av glädje. Jag hade en liten bäbis i magen halåå allihopa hör på….lyckotårar kom absolut…Jag slängde allting i papperskorgen förutom själva testet, den la jag i väskan för att visa sambon sen, gick ut ur toaletten med en jätteleende på läpparna… Några minuter efter det skulle vi precis sätta oss i bilen och åka till Göteborg.

När vi hade åkt ett tag kunde jag inte hålla det inom mig utan tog fram teststickan och visade sambon:
”Kolla, jag är gravid igen, Leo ska bli storebror” sa jag, medan jag småskrattade.
Han såg inte ens på teststickan och sa direkt utan att ens tänka efter nåt.
-”Nahe du, det är för tidigt, är du gravid ska du göra abort, du har inte ens jobb, ingenting”
Jag blev så himla förbannad som aldrig aldrig förr och svarade direkt:
-”Lyssna, jag gör inte abort, du kan inte tvinga mig till det…JAG GÖR INTE ABORT!!!!”

När vi hade kommit fram till Göteborg och pratat lite mer om det lite noggrannare visade sig att vi båda var jätteglada och stolta över den här bäbisen. Jag gick och köpte mammakläder redan och magen skulle växa i sommar så vi tog sommarkläder (som jag har än idag).

Dagarna flög förbi oss och tankarna blev allt mer vulgära om graviditeten. Hur ska vi ta hand om en till bäbis? Vi har inga pengar och massa skulder? Hur ska vi klara oss med Leo som kommer bli 15 månader och en nyfödd bäbis???

Så kom en dag, jag kommer inte riktigt ihåg när, kanske den 5-6 november. Jag beslöt mig för att åka till en läkare för att berätta att jag ville göra abort. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag och sambon gick igenom korridoren och visste inte vart gyn låg, vi såg en sköterska komma ut från förlossningsavdelningen och frågade vart gyn för abort låg , då svarade hon:
-”Det är inte här i alla fall, här ska du komma en annan gång gumman”
(alltså förlossningen) Hon visade oss vart det låg, vi gick in till läkaren och började prata om
det.

Det lät inte alls så läskigt att göra abort, man skulle bara ta bort en spermie som låg där inget mer. Läkaren såg på ultraljudet, det var vecka 7+4. Så vi bestämde en tid för kirurgisk abort eftersom jag var så långt in i graviditeten.

Då kom den oförglömliga dagen, den 13:e november 2006. Jag hade tid klockan 14.00 och fick tabletter som jag skulle ta 2 timmar innan och läkaren sa med väldigt tydliga ord:
-”ÄR DU DET MINSTA LILLA OSÄKER OM ABORTEN SKA DU ABSOLUT INTE TA TABLETTERNA”
då fattar man att när man redan har tagit tabletterna är bäbisen död.

Klockan var 12.00 min faster, farbror, farmor och farfar var hemma hos oss och jag höll i 2 små tabletter i min darrande hand och ett glas vatten. De sa till mig: ”Nej Amela gör det inte, skitsamma det blir säkert bra, det ordnar sig…nej gör det inte…” Sambon var också emot det nu: ”Nej Amela, släng de där tabletterna, snälla”.

Jag önskar nu att någon utav dem kunde slita tabletterna ifrån min hand och
slänga dem låååångt bort ifrån mig

Jag grät, grät och grät och gick till vardagsrummet där ingen satt slängde tabletterna in i munnen och drack en klunk vatten…medan jag drack vattnet föll tiotusen tårar ner för kinden, nu var det kört, nu hade man gjort det…dödad sin bäbis!

Jag la mig ner på golvet och grät så mycket som aldrig förr, min faster kom och sa, men Amela om du är så ledsen om du ska ångra resten av ditt liv borde du inte ha gjort det!!!

Jag ville bara att tiden skulle flyga framåt och att allt ska gå över. Klockan var ca 13.00 då vi åkte till sjukhuset. Sköterskan tog emot mig och gav mig operationskläder som jag skulle ha.

Jag tog på mig dem, väntade en liten stund och gick in i operationssalen. Jag har aldrig tidigare sett det kalla stora läskiga rummet. Jag la mig på sängen och kroppen började darra och jag blev kritvit i ansiktet. Anestesisköterskan tog min hand och sa att allting kommer gå bra jag ska inte oroa mig.

Jag berättade att jag var jätterädd för anestesin. Hon småskrattade och sa att det är inget att vara rädd för, jag kommer inte ens märka något.

Mina ben darrade och de kunde inte börja med anestesin, utan gav mig lugnande medel först. Då var allting skönt och jag mådde jättebra, jag flög bland moln då…helt lugn, då gav de mig anestesi spruta och jag somnade så sköönt….

Vaknade i ett rum där ett tiotal personer låg, jag småbabblade några ord för mig själv och såg bara sköterskan bredvid mig och somnade om igen. När jag vaknade för andra gången så var det fortfarande några kvinnor som låg runtomkring mig, alltså det var en stor sal där alla låg tillsammans.

Jag kikade under lakanet och såg massa blod, då vaknade jag till rejält och insåg faktum att min bäbis var i någon soptunna därute. Jag hade så ont i huvudet, mitt hjärta gjorde ont, det sved överallt.

Efter några minuter kom min farmor in i salen, jag ville skrika.. ville inte
prata med nån…ville döda mig själv….

Vi gick hem och jag la mig i sängen och grät grät grät så att tårarna tog slut nästan..
Vad har jag gjort?…

Jag har inte ens tänkt efter utan bara bestämt mig att döda mitt barn, barnet som var inne i min mage och väntade på att växa på att bli omhändertagen, på att få omsorg från mamma, men nej, mamma ville inte ha bäbisen, mamma dödade bäbisen…

Förstår ni vad förskräckligt det är???

Egentligen ville jag inte göra abort, jag som alltid har varit emot det, när jag skulle ge mig in i det visste jag absolut att man DÖDAR ETT BARN..ett oskyldigt barn…Jag visste det… Men den största absolut största tanken som fick mig att göra aborten var: ”Det känns bättre att göra abort, döda barnet, än att om 2 år så vill hon/han ha någonting som jag inte kan erbjuda den , det skulle kännas tyngre i hjärtat”!..tyckte vi då…och det lät rimligt , ja visst….

Jag måste faktiskt säga nu att när jag gjorde aborten, var jag absolut inte till 100% säker att det var det rätta…jag lät ”djävulen” inom mig ta fram alla dåliga egenskaper och gömma de bra.

Nu skulle bäbisen vara här hos mig, och nu har jag fått jobb, min son Leo är absolut inte jobbig, och jag skulle självklart kunna ta hand om ett barn nu, absolut. Det tänker man inte just då…det är därför man absolut inte ska låta onda tankarna föra fram en till konsekvensen.

Jag önskar såååå att någon kunde sitta där med mig ensam och öppna mina ögon, öppna min hjärna och säga:-”Hallå, vet du vad du håller på med??, Du tar livet av ditt eget barn!!!” Jag grät varenda dag, jag var ledsen, jag var nere, jag ville inte göra abort… Men jag var så dum så dum att få dåliga tankar kunde ta mig till att döda mitt eget barn…

Dagarna gick, nu sitter jag här, är gravid igen och är gladast utav alla människor på denna planet för det.

MEN, det jag gjorde kan inte jag förlåta mig själv, aldrig kommer jag kunna det…aldrig någonsin. Jag valde att döda mitt eget barn, som var oskyldigt, som var frisk och som skulle växa och födas nu, de här dagarna i juni (2007).

…nu skulle jag hålla min bäbis i famnen, men nej jag valde att leva med ett hål i hjärtat och berätta för mina kommande barn att
-Ni skulle ha ett syskon, men mamma dödade den!

Jag valde att varenda dag titta på journalen från aborten och fälla tårar…JAG VALDE DET, INGEN TVINGADE MIG….JAG…

Jag är tvungen att leva med sorgen i hjärtat hela livet, jag kommer som sagt aldrig förlåta mig själv,
MAN KAN INTE VRIDA KLOCKAN BAKÅT, MAN KAN FAKTISKT INTE DET !!!!

Amela Avdic

(Hela berättelsen skrev jag medan tårarna bara föll ner som från en kran…men jag hoppas verkligen med hela hjärtat att när nästa person som tänker göra abort läser detta och får stopp på sina tankar, och väljer istället att låta den oskyldiga lilla bäbisen leva, låta den växa och få kärlek…Jag hoppas bara på det…)

————-

I början av april skulle jag ha fött en liten pojke. Vi kallade honom Jens. Jens levde tryggt i min mage i 16 veckor innan han miste livet.

Två veckor tidigare hade man gjort en NUPP-undersökning (nackuppklarings-screening) med efterföljande moderkaksprov. Det konstaterades då att Jens hade Downs Syndrom (DS). Min man och jag var oeniga. Jag önskade barnet oavsett omständigheterna, och under dessa två veckor försökte vi att sätta oss in i DS, som vi inte visste mycket om.

Jag kom i ett chocktillstånd. Jag sökte personal inom sjukvården för att få information och upplevde där en generellt negativ hållning gentemot DS. På den svenska Down-föreningen hade man dock en mer positiv hållning. Jag träffade också ett svenskt barn och en dansk vuxen med DS.

Min man trodde inte att vi kunde klara uppgiften med att få ett barn med DS – vi har redan två flickor på två och fyra år. Ju längre tid som gick, ju mer frustrerad blev jag och kristillståndet med lite sömn och mat gjorde mig förvirrad. Jag skiftade hela tiden mening mellan att behålla barnet eller abortera det. På sjukhuset märkte läkarna att jag ville behålla barnet och jag rekommenderades att skjuta upp min underskrift av abortansökan. Efter två veckor utan enighet var jag helt förstörd, allt medan barnet snabbt växte i min mage. Som en sista utväg undersökte jag då möjligheten om bortadoption. Jag var nu helt klar över att jag ville skänka min son livet och överlämna honom till en annan kvinna, som kunde ge honom kärlek och trygghet. Min man tyckte inte att detta var en möjlig lösning. Det var faktiskt inte förrän i det ögonblick då jag svalde tabletten som beslutet fattades. Jag ville spotta ut den och springa från sjukhuset. Om inte min man varit med hade jag gjort det.

Att ta mitt barns liv var det mest fruktansvärda och skrämmande jag gjort. Jag gjorde det som är en omöjlighet för en mor. Att döda sitt barn. Jag kommer aldrig över det. Vi stängde av syretillförsel och näring för vårt lilla barn och lät honom lida en långsam död.

Han var så fin när han kom ut, med sin långa kropp, fina händer med små fingrar, stängda ögon och med sin tumme i munnen. Jag önskar att jag kunde skruva tillbaka tiden och välja min son som jag älskar så högt. Den enda omsorgen jag och min man kunde ge honom var att lägga ner honom i en kista och se honom brinna, och sedan sänka ner den lilla urnan med hans aska i jorden.

När man får besked om att man väntar ett barn med DS får man samtidigt en lång lista med mer eller mindre sannolika komplikationer, t ex hjärtfel som kräver operation. I vårt fall visade obduktionen att barnet bortsett från att han hade DS inte hade några andra fel. Hans vitala delar var fina. Biopsin av hjärnan visade inget onormalt. Det enda man kunde konstatera var de förändringar i skelettet som man alltid ser hos foster med DS.

För mig hade efterverkningarna varit mindre om aborten gjorts så pass tidigt att jag inte hade behövt föda fram mitt barn. Jag menar att gränsen för fri abort ska vara 12 veckor och jag är tacksam för att Dansk Etisk Råds fasthållande vid denna gräns. Dessutom menar jag att gravida ska få bättre information om DS, så att man i god tid kan sätta sig in i vad sjukdomen innebär och ta ställning redan innan man får det eventuella beskedet.

Jag menar att gravida ska få möjlighet till rådgivning på sjukhuset. Och utgångspunkten ska då vara en strävan efter att rädda barnet och stödja modern så att hon har möjlighet att träffa det naturliga beslutet; nämligen att välja sitt barn. Jag blev själv erbjuden att tala med en präst, men eftersom jag inte är troende tog jag inte emot erbjudandet. Om jag istället fått möjlighet till samtal med en familjerådgivare på sjukhuset och blivit erbjuden hjälp med adoptionen hade jag fött mitt barn. Om jag fött Jens är jag till och med säker på att varken jag eller min man hade velat ge honom ifrån oss, men älskat honom lika mycket som de andra barnen.

Det är min uppfattning att oavsett vilka förhinder eller orsaker det gäller; ekonomiska, karriärmässiga, att man är ensamstående, psykisk ohälsa, missbruksproblem eller avsaknad av stöd från familj och vänner så krävs det oftast inte mer för att en kvinna ska välja sitt barn än att någon ”tror på henne”. Tror att hon kan bli en bra mamma och att situationen kommer att ordna sig. Jag kan inte tro att någon kvinna önskar att döda sitt lilla barn. Innerst inne önskar hon barnet. När hon väl har det i sina armar älskar hon det. Redan från första ögonblicket är hon beredd att gå genom eld och vatten för det. Att bli förälder är en av de största upplevelserna i livet, och hon kommer att växa med uppgiften.

En abort medför ett stort trauma, som en kvinna aldrig kommer över. Man är märkt för evigt och glömmer det aldrig. En kvinna jag känner berättade att även hon genomgått en abort. Denna kvinna kunde fortfarande inte prata om det som hänt. Hon upplever det som traumatiskt trots att det nu är 20 år sedan. Det ofödda barnet finns alltid i hennes tankar.

Jag menar att det så gott som alltid är psykiskt sundare för kvinnan att föda sitt barn. Jag menar också att det är viktigt att man är klar över vad man står i begrepp att göra mot sitt barn och sig själv före en eventuell abort. Därför är jag för att man visar bilder av aborter. Först då vet man vad en abort är och jag hoppas att detta hjälper mödrar och fäder att behålla sina barn.

Före aborten tittade jag och min man på bilder av aborterade foster i olika åldrar på internetsidan abortnej.se. Vi blev mycket skakade över hur utvecklade fostren var redan vid ett så tidigt skede i graviditeten och vilken behandling de utsätts för.

Jag hade inte kunna föreställa mig hur en abort går till. Jag menar att mitt trauma efter aborten skulle blivit ännu större om jag inte sett bilderna innan. Själva aborten var ju mycket traumatiskt, då jag visste hur stort fostret var och att det möjligtvis led. Men jag är ändå tacksam för att MRO-Människorätt för ofödda har mod att med bilder visa verkligheten.

Man talar om kvinnans rätt till abort, att det är hennes eget val. Men vid en krisgraviditet är aborten oftast inte kvinnans beslut, utan det är omgivningen, mannen, hennes föräldrar och svärföräldrar eller väninnan som ”väljer” hur hon ska handla. Jag menar att de flesta kvinnor innerst inne önskar deras barn. Under graviditeten är man som kvinna mycket sårbar och därmed påverkbar. Hon behöver professionellt stöd för att kunna ta det beslut hon innerst inne önskar.

Idag lägger jag märke till barn med Downs Syndrom och söker kontakt. Jag tänker; ett sånt härligt barn kunde jag själv ha haft.

Eva Åberg
+4533226165
eva.aaberg@privat.dk

Eva är medborgare i Sverige men är bosatt i Danmark.