Skriven den 04/11 2016

Organisationen Scandinavian Human Rights Lawyers med advokat Ruth Nordström i spetsen kämpar för att försvara samvetsfriheten i Sverige. Vi ska vara glada för deras tålmodiga arbete. Kampen för människovärdet måste föras på många fronter.

Barnmorskorna Ellinor Grimark och Linda Steen har båda begärt skadestånd från sina arbetsgivare efter att de nekats anställning p.g.a. abortvägran. Idag meddelade Nyköpings tingsrätt domen i Linda Steens mål. Steen, som bl.a. hävdat att hennes samvets- och religionsfrihet enligt artikel 9 i Europakonventionen har kränkts,  tillerkänns inget skadestånd från Sörmlands landsting. Tingsrätten gör bedömningen att det handlar om en ”tillåten inskränkning” i hennes rättigheter.

Här kan man påminna om en mycket läsvärd debattartikel från från 2015, i vilken professor emeritus Reinhold Fahlbeck förklarar hur samvetsfrihet i vården faktiskt redan skyddas av både Europakonventionen och den svenska abortlagen. Fahlbeck skriver om Europakonventionen:

Den svenska abortlagen står i överensstämmelse med artikel 9 i Europakonventionen (EKMR), bindande svensk lag sedan 1995. Denna ger envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Enligt artikel 9.2 EKMR ska det ske en intresse­avvägning mellan rätten till sam­vets­­frihet och andra personers fri- och rättigheter. Resolution 1763 (2010) från Europa­rådets parlamentariska församling förtydligar den praktiska tillämpningen av art 9.2 EKMR vad det bland annat gäller arbetstagares förhållanden.

Resolutionen innebär bland annat att ingen person ska tvingas, hållas ansvarig för, eller på något sätt diskrimineras för, att på grund av samvetsbetänkligheter inte vilja utföra eller medverka till abort, dödshjälp eller någon handling som kan orsaka döden för ett mänskligt foster eller embryo. 

Angående den svenska abortlagen hävdar Fahlbeck följande:

Den svenska abortlagen från 1974 skyddar uttryckligen samvetsfrihet för medicinsk personal. När lagen trädde i kraft för 40 år sedan var samvetsfrihet inom vården en självklarhet. I propositionen till abortlagen (1974:595) anfördes att sjukvårds­personalens skyldighet att medverka vid abort hade tagits upp av flera remissinstanser. Dessa hade genomgående framhållit vikten av att det tas hänsyn till personalens önske­mål att slippa delta i abortverksamheten. Socialutskottet i riksdagen anslöt till detta och anförde:

”Beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna bör beaktas att … och man bör, som departementschefen framhåller, inom sjukvården liksom inom arbetslivet i övrigt ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden. Mot denna bakgrund förutsätter utskottet att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed, varför någon författningsmässig reglering av frågan inte är påkallad”.

Riksdagen återkom i flera år med instämmande till detta uttalande (till exempel Socialutskottet 1983:84:3).

Det krävs kanske juridisk kompetens för att förstå till fullo hur tingsrätten resonerat, men i ljuset av det ovan sagda – visst är domen märklig?

Vi ska inte glömma bort vad det handlar om här. I klartext: Barnmorskor ska inte få utöva sitt yrke – ett yrke som till själva sitt väsen handlar om att värna och främja livet – om de inte går med på att delta i dödande.  De får inte hjälpa små barn till världen om de inte hindrar andra små barn från att se dagens ljus. Hur sjukt är inte det?

Bild från http://www.abortionno.org/

Bild från http://www.abortionno.org/