Dagens Nyheter har för första gången skrivit om MRO-Människorätt för ofödda. Vi har kört kampanjer i 10 år nu, men DN har aldrig tidigare ansett att vårt offentliga uppvisande av abortoffer-bilder har haft något nyhetsvärde. Inte förrän nu.
DN ger ogärna utrymme åt abortmotstånd. När två filosofer för några år sedan skrev en milt abortkritisk artikel som trots allt publicerades på DN Debatt, säger ryktet att det gjordes noggranna efterforskningar om huruvida dessa filosofer var abortmotståndare eller inte. De var nu inte det, och därför valde DN att publicera artikeln. Även om jag inte kan bevisa det så är mitt bestämda intryck att DN inte vill ta i abortmotståndare med tång. De ska helst kväsas, tystas, ignoreras – och går inte det så ska de sättas på plats av de som ”vet hur det är”. Det verkar vara DN:s strategi.
Kanske var det nyhetstorka. Sommarens politiska utspel var avklarade. Man väntade på Riksdagens öppnande. Inget stort hände. Då börjar MRO köra med sin anti-abort-lastbil. Och två riktigt stora lokaltidningar – Norrköpings tidningar och Corren – skrev om oss. Sen hakade SVT:s Östnytt på.
Och då får DN upp ögonen för vår existens. Det blir en intervju med mig där jag bemöts helt reko, och sedan en intervju med Anna Dahlqvist, chefredaktör för RFSU:s tidning Ottar. Dahlqvist har skrivit boken ”I det tysta” som handlar om abortfrågan i Europa.
Hon säger: ”Den metoden som MRO använder sig av har blivit mycket mer ovanlig än tidigare. Abortmotståndare generellt använder inte det där sättet för det ger ingen effekt utan det skrämmer bara bort folk, att prata om mord och visa bilder på blodiga foster. De som har lyckats bättre i Europa jobbar på ett helt annat sätt.”
Personligen tycker jag det är så intressant när en av ens främsta meningsmotståndare berättar för oss vilken metod vi bör använda för att ”lyckas”. Vill hon att vi ska lyckas? Vill hon ge oss sitt bästa råd för hur vi kan få stopp på aborterna i Europa? Och hur vet hon att våra bilder inte ger någon ”effekt”? Har hon talat med någon av de 100-tals människor vi diskuterat med och som gått från förakt till förståelse?
Det är minst sagt svårt att lita på hennes omdöme här. Hon är ju part i målet. Och jag undrar om inte detta, lite akademiska von-oben-perspektiv, fyller ett psykologiskt behov hos abortliberalerna själva. Om man inte får bort oss från gator och torg vill man åtminstone genomföra någon sorts mental marginalisering av oss. ”Det där är en gammal metod som ändå aldrig funkat”. Det är nästan som att man vill intala sig själv att ”detta är inget att oroa sig för, för ingen kommer ändå påverkas av detta, och förhoppningsvis kommer de här förfärliga abortmotståndarna att själva inse detta snart”.
Jag får erkänna att jag inte studerat abortmotståndet i Europa. Jag vet inte hur det såg ut i Storbritannien eller Tyskland på 70-talet. Men jag vet så mycket att ingen organisation i Sverige visade abortofferbilder offentligt innan MRO började göra det 2005. Rätt till liv i Borås producerade foldrar och diabildsmaterial med abortofferbilder. Om jag inte missminner mig skickade man också ut sådant material i brevlådor i Borås, men med någon lapp framför de otäcka bilderna.
Ja till livet använde, så vitt jag vet, aldrig några abortofferbilder på sina marscher på 90-talet. Mikael Oscarsson lär ha sagt: ”Vi ska inte använda abortbilder, utan istället nå till människors hjärtan” (fritt citerat ur minnet). Jag får erkänna att jag inte ser motsatsen. Hur som helst så demonstrerade och argumenterade man, men man konfronterade inte Sverige med bildbeviset till varför abort är ett brott mot mänskligheten.
Tomas Seidal, som tog över ordförandeklubban i Ja till livet, efter Mikael Oscarsson, var också mycket tveksam till användandet av abortbilder. I boken ”Alla är vi barn från början” skriver Seidal ”Att visa bilder på aborterade foster, med blod och vävnadsdelar, är i detta sammanhang mycket tveksamt” (sid 104). Det var först efter att MRO startats (i december 2004) som Ja till Livet skrev ett policydokument där man slår fast att det offentliga uppvisandet av abortbilder var en legitim metod, men att Ja till livet valt att inte använda sig av den.
Mig veterligen är mönstret ungefär detsamma i de flesta länder, även USA. Abortmotståndet på 60- och 70-talen var mer resonerande än konfronterande. Man trodde och hoppades att ens meningsmotståndare skulle ta argumenten på allvar. Men det skedde aldrig. Abortliberaler ignorerade fostret och talade endast om ”kvinnans rätt till sin kropp”. Och abortmotståndare vågade inte visa autentiska bilder på aborterade foster, för då skulle människor bara bli arga på dem. Och då skulle ingen lyssna. Och då skulle de förlora debatten.
Idag vet vi bättre. När någon blir arg på oss får vi därmed kvitto på att de sett och förstått vårt budskap – att abort dödar små människor. Det är ett budskap som omöjligtvis kan tas emot med öppna armar och intresserade, välvilliga blickar. Det är en sanning som man helt enkelt inte vill se, än mindre ”ta in”. För då gör det ont, ibland riktigt ont.
Det finns inget snällt, ”vadderat” sätt att kommunicera att vi under 40 års tid avlivat 25% av varje årskull. Det är en vidrig sanning och det är sant att det är vidrigt. Att majoriteten inte vill se detta är helt naturligt. Vi bör inte förvänta något annat. Tyskar reagerade precis likadant när brittiska och amerikanska soldater visade bilder från Auschwitz. Men idag precis som då, är det moraliskt nödvändigt. Någon måste göra det.
Det är detta allt fler abortmotståndare över världen har börjat inse. Det är därför MRO har systerorganisationer över hela världen. I Europa har jag personligen haft äran att få hjälpa igång flera av våra systerorganisationer, som exempelvis den i Storbritannien, Finland och Nederländerna. MRO ingår i ett internationellt nätverk där vi utöver nämnda länder har systerorganisationer i Ryssland, Polen, Slovakien, Tjeckien, Spanien, Kanada, Mexico, Argentina och USA, samt kontakter i ett flertal övriga länder.
Att Anna Dahlqvist missat denna trend inom abortmotståndet är kanske inte så förvånande. Jag gissar att hon inte vill se den. Men den finns och har vuxit i styrka under 2000-talet. Samtidigt har mainstream-abortmotståndarna också blivit aggressivare och mer målmedvetna, och därför satsat på juridiska vägar att begränsa abort och skydda människovärdet. Däri har Dahlqvist rätt. Men att kontrastera detta mot MRO:s metod att visa abortofferbilder är missvisande.
MRO är en del av en ny trend, inte en gammal. Och man kan med visst fog säga att vi är del av en allmän trend bland abortmotståndare, nämligen att våga satsa på vassare och aggressivare (icke-vålds)metoder i en kultur som för länge sedan slutat lyssna på oss. En del använder juridiken. Vi använder bilden. Men båda arbetssätten rubbar den abortliberala kulturens status quo. Och det är inte en dag för tidigt.
/Mats
Senaste kommentarer