Skriven den 15/03 2017

Sedan jag blev gravid under senhösten 2015 har min pro-life-ståndpunkt blivit mycket mer personlig.

Samtidigt som jag själv var med barn (som många väljer att uttrycka det) växte insikten om hur ambivalent hållning människor i Sverige tycks ha till vad som växer i magen på en gravid kvinna.

På MVC fick jag en liten bok, som jag förmodar delas ut till alla gravida kvinnor: Gravid – graviditet förlossning och den nya familjen [1]. Boken är 166 sidor lång och tänkt att vara ”en lättillgänglig uppslagsbok under graviditet och spädbarnstid”[2]

Boken innehåller ett avsnitt då graviditeten och barnets utveckling beskrivs vecka för vecka. Det står:

Vi väljer att kalla det väntade barnet för ett barn genom hela graviditeten, även om det finns många som kallar det ett foster, speciellt under de första månaderna.[3].

Enligt boken är det alltså fullt normalt att ha uppfattningen att det är ett barn man bär på. Man behöver inte anse att det ”bara” är ett foster.

I avsnittet om graviditetsvecka 6 står att läsa:

Redan nu kanske du känner dig som ett med det lilla liv du bär på och har en stark önskan att beskydda det.[4]

Denna bok delas förmodligen inte ut till de kvinnor som står inför att abortera sina foster. Är man i en oönskad graviditet, ställs man inför valet om man vill behålla barnet eller inte. Jag tror inte att det är ovanligt att det är just de orden som används: behålla ”barnet”.  Är inte det ordvalet problematiskt?

En kvinna som avslutat en oönskad graviditet skriver såhär:

Innan jag blev gravid hade jag funderat på hur jag skulle förhålla mig i en sådan situation, om jag skulle vilja behålla barnet, om det skulle vara ett svårt beslut.

När jag sedan sitter där på toaletten med de två röda strecken är beslutet självklart. Det är inget barn. Det är ett foster, en klump med celler i min mage, och jag vill ha bort det. Nu. Genast. [5]

Är det någon sorts rationalisering som sker här?

Det framgår av kvinnans text att aborten utfördes när fostret var 8 eller 9 veckor gammalt. I boken från MVC står det i avsnittet om graviditetsvecka åtta:

Det blivande barnet liknar allt mer en liten människa i miniatyr… Barnet rör sig hela tiden och vilar bara korta stunder åt gången… Att barnet nu kan röra sig är betydelsefullt inför den vidare utvecklingen av muskler och leder… Hjärtat slår regelbundet[6]

Det var också när jag var i graviditetsvecka åtta som jag såg mitt eget barn för första gången. Efter fruktansvärda kramper hade jag åkt in akut eftersom jag fruktade att ett missfall var på gång. Men tack och lov fick jag snart se en liten böna med ett litet hjärta som slog. ”Där är ditt barn” sa läkaren som utförde det vaginala ultraljudet.

I graviditetsvecka nio, enligt boken: 

Barnets hud är mindre genomskinlig. Det går att se näsborrarnas hål och nervsystemet mognar allt mer. Flest nervceller bildas på den plats där hjärnan utvecklas, cirka 100 000/minut. Barnets inre könsorgan börjar utvecklas. Moderkakan växer i takt med barnet. [7]

Jag minns hur jag varje vecka konsulterade boken, för att läsa om vad som pågick inom mig. Nu var mitt barn önskat och hade enligt den logik vi har i Sverige ett visst värde. För att mitt lilla barn i magen inte skulle skadas följde jag socialstyrelsens riktlinjer för vad man ska och inte ska äta eller göra till punkt och pricka (där en varning för abort konstigt nog inte ingår, trots att de skadar fostret i allra högsta grad.)

Boken beskriver att alla barnets organ finns på plats i graviditetsvecka 10, att många av hjärnans och nervssystemets funktioner redan är färdiga då. Barnets ögon kan redan uppfatta ljus. I graviditetsvecka 13 kan man börja ana barnets fingeravtryck, en vecka senare kan den lilla handen gripa. I vecka 15 gör barnet andningsrörelser med bröstkorgen. I vecka 16 kan barnet suga på tummen, svälja och hicka. Vecka 17 reagerar det på vad som händer utanför magen, t ex på höga ljud. I vecka 18 kan barnet göra grimaser. I avsnittet om vecka 19 står att läsa:

Det [barnet] blir medvetet om ljuden i dess omgivning… Mammans röst når också in i barnets tidiga medvetande. [8]

I avsnittet om graviditetsvecka 22, sista veckan då abort får utföras med tillåtelse från socialstyrelsen, står det:

Barnets sinnen mognar och utvecklas för varje dag. Det känner med sina händer över ansiktet och kroppen. Smaklökarna och tungan utvecklas. Du kanske upplever att barnet är mest aktivt när du själv vilar. Det är vanligt att barnet vaggas till sömns när du rör dig… Många menar att barnet har en förmåga att minnas röster och speciella musikstycken om man spelar de ofta under graviditeten. [9]

Så var det också kring den här tiden som min barnmorska uppmuntrade mig att, om jag inte redan gjorde det, börja sjunga för mitt barn.

Under våren deltog jag i en av MRO’s demonstrationer. Jag reagerade mycket starkare på att se bilderna på de aborterade fostren när jag själv var gravid. Det var nästan outhärdligt att känna sitt lilla barn i magen samtidigt som jag höll upp dessa bilder. Och jag var rädd att min barnmorska skulle gå förbi och se på vilken sida jag stod. Skulle det påverka hennes bemötande av mig? Hur många aborter hade hon medverkat i?

Är det som växer i magen en cellklump eller ett barn, det vill säga en liten människa? I Sverige idag kan kvinnan själv välja sin egen sanning. Med tanke på hur många aborter som genomförs kan man förstå att det är en ordning som de flesta vill bevara. Kvinnor som gjort abort kan bli kränkta annars. Att komma och påpeka att sanningen är något övergripande som inte påverkas av en enskild kvinnas inställning, bemöts med känsloargument och ogrundade åsikter. Sanningen är relativ när det gäller fostrens människovärde. Åtminstone i praktiken.

I ett samhälle där fakta och logik inte kan föras i debatten behövs MROs bilder.

 

Det berör mig mycket illa att man i ena sekunden kan kalla ett foster för ett barn för att det är önskat, för att i nästa sekund kalla ett annat foster för en cellklump för att det inte är önskat.

Rent juridiskt får fostret sitt människovärde under loppet av en dag.

I Sverige är definitionen av abort att graviditeten avbrutits före 22:a veckans slut (dag 21+6) och fostret fötts dött. Om fostret fötts levande eller efter vecka 22 (från och med dag 22+0) definieras det juridiskt som ett barn[10]

Det lagen grundar sig på är fostrets förmåga att överleva utanför livmodern, något som ändrats i takt med att vetenskap och vård förbättrats.

Det som detta egentligen innebär är att modern har rätt att döda fostret så länge som det är beroende av henne. Dess mänskliga värde är under denna tid alltså avhängigt huruvida modern är villig att upplåta sin kropp åt det. Människovärdet är före vecka 22 inte något som är kopplat till barnets kroppsliga integritet, utan till moderns inställning.

Ändå är det ett vetenskapligt faktum att modern inte bara använder sig av rätten över sin egen kropp vid en abort, utan hon tar sig även rätten att döda en annans kropp.

Barnet har ett eget hjärta, ett eget blodomlopp, en egen blodgrupp (ofta avvikande från moderns), en egen komplett DNA-struktur i varje cell som inte enbart kan härledas ur moderns DNA.

När jag idag håller i min lilla son är det hårresande att tänka att jag hade haft full laglig rätt att – utan att kunna bli ifrågasatt – döda honom, bara jag hade gjort det tillräckligt tidigt under hans existens.

 

Emelie



[1] Carolina Gäbel, Ulla Rode (2014). Gravid – graviditet förlossning och den nya familjen, 9 uppl., SCA Hygiene Products AB

[2] s. 6

[3] s. 21

[4] s. 24

[5] Citatet är hämtat från RFSU’s hemsida där de bett kvinnor skriva in och berätta om sina aborter: http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Heta-fragor/Ratten-till-abort/Abortberattelser/Det-ar-inget-barn-det-ar-en-klump-med-celler-2004/)

[6] s. 25, 26

[7] s. 26

[8] s. 26-29

[9] s. 30

[10] (https://sv.wikipedia.org/wiki/Abort_i_Sverige)