Skriven den 14/10 2017

Det har uppstått en debatt om att sänka abortgränsen. Anledningen är att sent aborterade foster ibland lever när de kommer ut och att det med dagens teknik går att rädda dem till livet. Ivar Arpi skriver i SvD om att aborträtten allt mer krockar med rätten till liv. I Sydsvenskan skriver Ann Heberlein att det är klandervärt att låta ett aborterat barn dö. Och häromdagen skrev Ebba Busch Thor och Emma Henriksson från kristdemokraterna att abortlagen kan behöva ses över på grund av för små ”säkerhetsmarginaler”. För ett par månader sedan skrev även SvD:s Maria Ludvigsson på samma tema.

Det är alltid välkommet med röster som lyfter abortfrågan och talar om fostrets rätt till liv. Men samtidigt är bristen på konsekvens uppenbar och otillräckligheten i slutsatserna hjärtskärande. För fostret är ju samma individ vecka 21 som det är vecka 22. Skillnaden är att fostret vecka 22 är tillräckligt starkt för att möjligen överleva utanför mamman. Styrkan har växt men personen är densamma. Och detta vet vi alla. För ingen tror på allvar att människan blir till vecka 22.

Saken är alltså att skälet till att överhuvudtaget bry sig om den lilla varelsens överlevnad efter vecka 22, att det handlar om en liten människa, är detsamma under alla tidigare graviditetsveckor. Nya funktioner och styrka tillkommer successivt under hela graviditeten och även efter förlossningen. Det kallas att växa och det som växer är personen, människan, individen. Att svensk lagstiftning drar en skarp gräns vid vecka 22 beror således enbart på pragmatiska och politiska överväganden, inte på att fostret då blir människa.

Det är därför ohederligt att säga sig värna fostrets människovärde och samtidigt mena att dess liv kan avslutas av vilket skäl som helst bara det vore några veckor yngre. Det saknas helt enkelt mellanpositioner. Antingen tar man argumentet ”kvinnan har rätt till sin kropp” på allvar och ignorerar då det lilla livet i mammans mage. Eller så ser vi människan i mammans mage och ger henne det värde som hör människan till från första ögonblicket.

/Pelle