Skriven den 27/03 2017

Att prata om det som gör ont, det som kanske varit/är tabu, det som berör och det man kanske helst vill glömma – är alltid svårt. Att föra en dialog om sådant är ännu svårare. Vi har dessutom lärt oss här i Sverige att abort är helt rätt under alla omständigheter. Men vad händer när känslorna säger något annat än det man lärt sig. När minnet eller tankarna tänker något annat än det som alla säger är rätt? Hur ska man tala om det? Och med vem? Är ens abort fel? Är det ens en bebis? Dör den? Är det rätt att tänka på sig själv och inte sätta andras bästa eller liv före mig själv?

Ibland kan det kännas fint att läsa om andras tankar, andras sätt att se på saken. Ibland inser man genom berättelser kring ett tema att vi människor egentligen är ganska lika i det vi känner och känner igen, tänker och funderar kring. Framförallt i frågor som berör. Frågor som är svåra att prata om. Därför bjuder vi in, utifrån en historia som hade kunnat vara helt sann och där många kan känna igen sig även idag, till ett samtal där vi skulle vilja du deltar. Att du delar med dig av funderingar, tankar och känslor. Oavsett din religion eller icke religion, oavsett vad du tycker är sant eller inte, oavsett hur du har lärt dig att tänka i din egen kultur eller den svenska kulturen så är just dina tankar värdefulla.

Du är naturligtvis helt anonym om du vill och du är välkommen att prata om det du vill kring ”tema abort”.

Som inspiration till samtalet följer en liten påhittad historia – men som hade kunnat vara sann – och du är välkommen att kommentera den.

 

Brevet

Det kom ett brev. Inuti låg ett tummat fotografi.

Ett ögonblick – ett fruset moment i livets ständiga flöde av bilder, sammanhang och situationer.  Bakgrunden skymtar grönska som ser ut som björkgrenar med löv, framför en ung skrattande man med långt hår. Den gula T-tröjans snörade V-ringade hals skvallrar om tidigt 70-tal.

Inget följebrev.

Bara ett foto.

Så jag vänder på fotot för att se om det finns någon ledtråd till detta brevmysterium. På baksidan står skrivet med två olika bläckfärger – förmodligen skrivet vid två olika tidpunkter: ”Göran 1971” och sedan lite suddigt men fullt läsbart ” Let’s stay together” (och jag tycker mig känna igen texten från någon låt från den tiden så jag googlar den och hittar den).

Låten går så här på engelska:

Let’s stay together

I, I’m I’m so in love with you
Whatever you want to do
Is all right with me
Cause you make me feel so brand new
And I want to spend my life with you

Let me say that since, baby, since we’ve been together
Loving you forever
Is what I need
Let me, be the one you come running to
I’ll never be untrue

Oh baby
Let’s, let’s stay together (gether)
Lovin’ you whether, whether
Times are good or bad, happy or sad
Oh, oh, oh, oh, yeah
Whether times are good or bad, happy or sad

Why, why some people break up
Then turn around and make up
I just can’t see
You’d never do that to me (would you, baby)
Staying around you is all I see
(Here’s what I want us do)

Let’s, we oughta stay together (gether)
Loving you whether, whether
Times are good or bad, happy or sad
Come on
Let’s stay, (let’s stay together) let’s stay together
Loving you whether, whether times are good or bad

 

Jaha – tänker jag, det är ju alltid en ledtråd.

Men… vänta nu… skrivet med ett annat bläck står sedan lite längre ner följande: ”Hon var din fast jag valde bort både dig och henne. Tusen tårar. Varför gör det sååå ONT?”

Där står jag. Håller fotot, läser en gång, tänker på varför eller vem som skickat detta. Meningen med att sända det mest intima till någon okänd. Funderar en stund på om det är smärta, ett försök att glömma eller lägga allt i någon annans händer så man blir befriad från minnen.

Kan man? Ja jag menar, bli befriad från minnen? Är inte minnen och val det som utgör våra liv och vår erfarenhet? Det som blir det som blir en del av oss själva. Ja jag vet inte. Någon har gett mig ett förtroende, en intim gåva av det mest innersta hon hade.  Men varför skicka det till en organisation som jobbar för barnets rätt till liv?

Kanske känner du igen dig när jag lägger detta på bloggen och hör av dig så att jag får ta del av din historia?! Vad skulle jag säga till dig då?

Jag som inte har din historia eller sin smärta eller dina sår? Kanske bara: gud älskar dig. För så säger alla muslimer jag jobbar med dagligen på mitt jobb. Kanske blir du tyst och tänker att det känns skönt att få höra någon säga det. Själv tycker jag det är trevligt med deras ständiga ”om gud vill” som de säger som svar på nästan allt. Men de kommer från en annan kultur så klart…

Hur som helst. Tack. Tack för ditt förtroende och att du skickade dina minnen till oss. Jag ska ta med dig och honom och ”henne” i mig och lägga er till mitt hjärta. Tänker – hade vi varit kompisar då och där, hade jag nog sagt: ”Hallå vänta – klart du ska ta emot bebisen och försöka bygga något med honom. Ta chansen! ” Let’s stay together” … go for it!!!

Anna Emdenborg