Skriven den 18/10 2018

I början  av sommaren inleddes en utredning om vållande till annans död efter att ett 30 veckor gammalt barn av misstag dödats i en abort på Karolinska sjukhuset. I samma sekund som en läkares missbedömning av ett testresultat blev en  journalanteckning fråntogs den lilla individen tillfälligt rätten till att få betraktas som en egen kropp, rätten till sitt liv. Missen uppdagades först när katastrofen var ett faktum och sjukhuspersonalen stod där med blod på sina händer, och en klump i halsen förmodligen. Om denna person verkligen bara varit tretton veckor gammal som journalanteckningarna angav så hade däremot allt varit i sin ordning. Samma kropp, samma individ, samma slående hjärta, samma unika dna, men samhället hade bemött detta utsatta människobarns våldsamma död med en axelryckning.

Vi vill så långt det går så gärna tro att de värsta orättvisorna hör till en svunnen tid eller sker någon annanstans, att sanningen om vårt eget här och nu många gånger inte går upp för oss om den så skrivs oss på näsan. Den ondska som fått fäste och blivit accepterad av tillräckligt många ter sig inte längre lika ond, inte längre värd att sätta sig upp emot och moraliska övertramp vi inte ska befatta oss med stöps om till nödvändigheter eller rena välsignelser. Abort marknadsförs till exempel i dag på många håll som en mänsklig rättighet. Vi vänjer oss. Avtrubbade hanterar vi de mest bisarra företeelser i vår omgivning med en axelryckning. Kan abort, som är lagligt  här och i så många länder och hyllat av otaliga läkare och de stora människorättsorganisationerna samtidigt vara moraliskt förkastligt? Kanske nickar vi till svar, men väljer att hålla det för oss själva, sudda ut allvaret med en kompromiss som går ut på att valfrihet även här klingar bättre än förbud. Vi dömer inte, går inte mot strömmen, lägger oss inte i. Propagandamaskinens experter vaggar oss till ro; de håller oss om ryggen och vi, låter folkmordet ske. Vi vänder bort vår blick och känner med kvinnan som inte vill bilda familj just nu. Vi vänder bort vår blick och känner med familjen som väljer bort ett visst barn, till förmån för ett annat, bättre barn.

Lena Söderqvist

Volontär, MRO