Skriven den 27/06 2007

Amela kontaktade oss efter sin abort med ett desperat rop på hjälp. Här följer hennes berättelse som hon hoppas ska få andra att tänka om innan det är för sent.

————-

Hur ska man börja den här berättelsen, som förändrade mitt liv för alltid kanske med att jag heter Amela, är 19 år bor i Norrköping med min sambo och vår ett-årige son Leo. Mitt liv har alltid varit fint, fantastiskt, jag har alltid varit omtyckt av de flesta här i världen. Men, efter det som hände den 13 November 2006 gjorde mitt liv till ett helvete – och jag hatar mig själv än idag!

Den 30 september 2006 anar jag att jag är gravid, men säger ingenting till någon, inte ens till sambon. Jag går till apoteket, köper ett graviditetstest och går hem till farmor som bodde nära centrumet där apoteket låg – jag kunde verkligen inte vänta. Just den dagen skulle vi åka till Göteborg, till min sambos släkt och hälsa på, så det var lite bråttom att göra testet.

Jag gick på toaletten, och gjorde testet, la den på en plan yta på toalettskåpet och väntade att de där gyllene 4,5 minuter skulle gå det kändes som 4,5 timmar. Gud vilken känsla det var, man ville inte tjuvkika och hoppades verkligen på att ett + tecken skulle dyka upp.

Jag började småkika efter 3 minuter ungefär och såg det jag väntade på, jag såg ett + tecken. Jag var så glad, ville skrika av glädje. Jag hade en liten bäbis i magen halåå allihopa hör på….lyckotårar kom absolut…Jag slängde allting i papperskorgen förutom själva testet, den la jag i väskan för att visa sambon sen, gick ut ur toaletten med en jätteleende på läpparna… Några minuter efter det skulle vi precis sätta oss i bilen och åka till Göteborg.

När vi hade åkt ett tag kunde jag inte hålla det inom mig utan tog fram teststickan och visade sambon:
”Kolla, jag är gravid igen, Leo ska bli storebror” sa jag, medan jag småskrattade.
Han såg inte ens på teststickan och sa direkt utan att ens tänka efter nåt.
-”Nahe du, det är för tidigt, är du gravid ska du göra abort, du har inte ens jobb, ingenting”
Jag blev så himla förbannad som aldrig aldrig förr och svarade direkt:
-”Lyssna, jag gör inte abort, du kan inte tvinga mig till det…JAG GÖR INTE ABORT!!!!”

När vi hade kommit fram till Göteborg och pratat lite mer om det lite noggrannare visade sig att vi båda var jätteglada och stolta över den här bäbisen. Jag gick och köpte mammakläder redan och magen skulle växa i sommar så vi tog sommarkläder (som jag har än idag).

Dagarna flög förbi oss och tankarna blev allt mer vulgära om graviditeten. Hur ska vi ta hand om en till bäbis? Vi har inga pengar och massa skulder? Hur ska vi klara oss med Leo som kommer bli 15 månader och en nyfödd bäbis???

Så kom en dag, jag kommer inte riktigt ihåg när, kanske den 5-6 november. Jag beslöt mig för att åka till en läkare för att berätta att jag ville göra abort. Jag kommer aldrig glömma den dagen. Jag och sambon gick igenom korridoren och visste inte vart gyn låg, vi såg en sköterska komma ut från förlossningsavdelningen och frågade vart gyn för abort låg , då svarade hon:
-”Det är inte här i alla fall, här ska du komma en annan gång gumman”
(alltså förlossningen) Hon visade oss vart det låg, vi gick in till läkaren och började prata om
det.

Det lät inte alls så läskigt att göra abort, man skulle bara ta bort en spermie som låg där inget mer. Läkaren såg på ultraljudet, det var vecka 7+4. Så vi bestämde en tid för kirurgisk abort eftersom jag var så långt in i graviditeten.

Då kom den oförglömliga dagen, den 13:e november 2006. Jag hade tid klockan 14.00 och fick tabletter som jag skulle ta 2 timmar innan och läkaren sa med väldigt tydliga ord:
-”ÄR DU DET MINSTA LILLA OSÄKER OM ABORTEN SKA DU ABSOLUT INTE TA TABLETTERNA”
då fattar man att när man redan har tagit tabletterna är bäbisen död.

Klockan var 12.00 min faster, farbror, farmor och farfar var hemma hos oss och jag höll i 2 små tabletter i min darrande hand och ett glas vatten. De sa till mig: ”Nej Amela gör det inte, skitsamma det blir säkert bra, det ordnar sig…nej gör det inte…” Sambon var också emot det nu: ”Nej Amela, släng de där tabletterna, snälla”.

Jag önskar nu att någon utav dem kunde slita tabletterna ifrån min hand och
slänga dem låååångt bort ifrån mig

Jag grät, grät och grät och gick till vardagsrummet där ingen satt slängde tabletterna in i munnen och drack en klunk vatten…medan jag drack vattnet föll tiotusen tårar ner för kinden, nu var det kört, nu hade man gjort det…dödad sin bäbis!

Jag la mig ner på golvet och grät så mycket som aldrig förr, min faster kom och sa, men Amela om du är så ledsen om du ska ångra resten av ditt liv borde du inte ha gjort det!!!

Jag ville bara att tiden skulle flyga framåt och att allt ska gå över. Klockan var ca 13.00 då vi åkte till sjukhuset. Sköterskan tog emot mig och gav mig operationskläder som jag skulle ha.

Jag tog på mig dem, väntade en liten stund och gick in i operationssalen. Jag har aldrig tidigare sett det kalla stora läskiga rummet. Jag la mig på sängen och kroppen började darra och jag blev kritvit i ansiktet. Anestesisköterskan tog min hand och sa att allting kommer gå bra jag ska inte oroa mig.

Jag berättade att jag var jätterädd för anestesin. Hon småskrattade och sa att det är inget att vara rädd för, jag kommer inte ens märka något.

Mina ben darrade och de kunde inte börja med anestesin, utan gav mig lugnande medel först. Då var allting skönt och jag mådde jättebra, jag flög bland moln då…helt lugn, då gav de mig anestesi spruta och jag somnade så sköönt….

Vaknade i ett rum där ett tiotal personer låg, jag småbabblade några ord för mig själv och såg bara sköterskan bredvid mig och somnade om igen. När jag vaknade för andra gången så var det fortfarande några kvinnor som låg runtomkring mig, alltså det var en stor sal där alla låg tillsammans.

Jag kikade under lakanet och såg massa blod, då vaknade jag till rejält och insåg faktum att min bäbis var i någon soptunna därute. Jag hade så ont i huvudet, mitt hjärta gjorde ont, det sved överallt.

Efter några minuter kom min farmor in i salen, jag ville skrika.. ville inte
prata med nån…ville döda mig själv….

Vi gick hem och jag la mig i sängen och grät grät grät så att tårarna tog slut nästan..
Vad har jag gjort?…

Jag har inte ens tänkt efter utan bara bestämt mig att döda mitt barn, barnet som var inne i min mage och väntade på att växa på att bli omhändertagen, på att få omsorg från mamma, men nej, mamma ville inte ha bäbisen, mamma dödade bäbisen…

Förstår ni vad förskräckligt det är???

Egentligen ville jag inte göra abort, jag som alltid har varit emot det, när jag skulle ge mig in i det visste jag absolut att man DÖDAR ETT BARN..ett oskyldigt barn…Jag visste det… Men den största absolut största tanken som fick mig att göra aborten var: ”Det känns bättre att göra abort, döda barnet, än att om 2 år så vill hon/han ha någonting som jag inte kan erbjuda den , det skulle kännas tyngre i hjärtat”!..tyckte vi då…och det lät rimligt , ja visst….

Jag måste faktiskt säga nu att när jag gjorde aborten, var jag absolut inte till 100% säker att det var det rätta…jag lät ”djävulen” inom mig ta fram alla dåliga egenskaper och gömma de bra.

Nu skulle bäbisen vara här hos mig, och nu har jag fått jobb, min son Leo är absolut inte jobbig, och jag skulle självklart kunna ta hand om ett barn nu, absolut. Det tänker man inte just då…det är därför man absolut inte ska låta onda tankarna föra fram en till konsekvensen.

Jag önskar såååå att någon kunde sitta där med mig ensam och öppna mina ögon, öppna min hjärna och säga:-”Hallå, vet du vad du håller på med??, Du tar livet av ditt eget barn!!!” Jag grät varenda dag, jag var ledsen, jag var nere, jag ville inte göra abort… Men jag var så dum så dum att få dåliga tankar kunde ta mig till att döda mitt eget barn…

Dagarna gick, nu sitter jag här, är gravid igen och är gladast utav alla människor på denna planet för det.

MEN, det jag gjorde kan inte jag förlåta mig själv, aldrig kommer jag kunna det…aldrig någonsin. Jag valde att döda mitt eget barn, som var oskyldigt, som var frisk och som skulle växa och födas nu, de här dagarna i juni (2007).

…nu skulle jag hålla min bäbis i famnen, men nej jag valde att leva med ett hål i hjärtat och berätta för mina kommande barn att
-Ni skulle ha ett syskon, men mamma dödade den!

Jag valde att varenda dag titta på journalen från aborten och fälla tårar…JAG VALDE DET, INGEN TVINGADE MIG….JAG…

Jag är tvungen att leva med sorgen i hjärtat hela livet, jag kommer som sagt aldrig förlåta mig själv,
MAN KAN INTE VRIDA KLOCKAN BAKÅT, MAN KAN FAKTISKT INTE DET !!!!

Amela Avdic

(Hela berättelsen skrev jag medan tårarna bara föll ner som från en kran…men jag hoppas verkligen med hela hjärtat att när nästa person som tänker göra abort läser detta och får stopp på sina tankar, och väljer istället att låta den oskyldiga lilla bäbisen leva, låta den växa och få kärlek…Jag hoppas bara på det…)